Van Morrison och jag

- Du borde gilla Van Morrison!
Hur många gånger har jag inte hört det? Visst, jag kan hålla med. Det Van gjort liknar mycket av det som trängs i mina skivhyllor. Ändå har det varit nästan omöjligt för mig att gilla hans musik.
Jag började med Astral Weeks, det skulle vara den perfekta plattan för mig.
- Om du gillar ledsna gubbar, så är Astral weeks det ultimata, sa man.
Jag lyssnade och lyssnade, men fattade ingenting, melodierna fastnade inte, sången lät konstlad, det mesta kändes fel.

Nästa försök var Common one. Den plattan består av en muttrande Morrison som drar ut på skissliknande låtar tills de blir till 10 minuter långa sömnpiller.
Inte blev jag mer förtjust i denna man när jag såg honom live. Surare gubbe får man leta efter, t o m Dylan framstår som en charmknutte i jämförelse.

Först helt nyligen förstod jag att jag faktiskt gillar surgubben, åtminstone delvis. Felet var bara att jag inte lyssnat på de rätta plattorna. Eftersom jag alltid älskat tungsinta singer/songwriters, så var det naturligt att lyssna in plattor som drar åt det hållet. Men den sidan hos Van tilltalar mig inte alls. Han blir ofta mässande och långtråkig. I denna genre står han sig slätt mot storheter som t ex Scott Walker, Nick Drake och Leonard Cohen.

Den Van jag gillar är soulgubben. När han låter som en vit Otis Redding med fläskig blåssektion och en röst som hämtar kraft nere från tårna Då visar han att han är en av de allra bästa sångarna som vandrat på denna jord.
Även ballad- Morrison är bra när musiken får smaka soul/ gospel och inte jazz/konstmusik. Blåset byts ut mot stråkar eller orgel och han låter som en gråtande pastor
Fattar du inte vad jag yrar om? Lyssna då på min spellista på Spotify