Låtar från 2015

Jodå. jag lyssnar förtfarande på ny musik. Här är tio låtar som jag gillar just nu:

Waterboys - Nearest thing to hip
Få håller så hög lägsta nivå som Mik Scott i Waterboys. Kanske är han den ultimata folkrockaren, med betoning på rock.

The Decemberists - Make you better
När man hör de här banden efter varandra, slås man av hur lika de låter.

My Morning Jacket - Only memories remain
Ett band som kan låta lite hur som helst. Detta är väl en soulballad?

Wildbirds & Peacedrums - Peeling of the layers
Filmmusik av en duo som får öronen att bli överraskade.

David Urwits - Så kommer kärleken hem
En man som förtjänar mycket större uppmärksamhet

Natalie Prass - Your fool
En singer/songwriter som för tankarna mer till Harry Nilson än Bob Dylan.

Mac Demarco - The way you love her
Ung multinstrumentalist som spelar slide guitar som en gud.

Kolonien -Allting står stilla
Svensk folkmusik, sjuttiotalsprogg, pop och reggae är inspirationskällor men mest låter Kolonien alldeles unikt

Kraja - Hur långt som helst
Vocalkvartett. Svensk folkmusik. Otroligt vackert.

Dorato + Amati Schmitt Group -  Si tu Savais
Gitarrjazz i Django Reinhardts anda. Personligen tänker jag på när Rune Gustafsson strömmade ur  min barndomsradio.

Samtliga låtar finns på Spotify

Låtar jag nästan hade glömt

Under de senaste åren har jag nästan uteslutande lyssnat på musik via Spotify. Länge har det gått alldeles utmärkt. Väldigt mycket har funnits, även de mest obskyra artisterna. På senare tid har dock en del musik försvunnit från musiktjänsten. På den ena efter den andra av mina spellistor har låtar plötsligt blivit ospelbara. Enskilda låtar, men ofta hela album har försvunnit. Ett av många exempel är Humble Pies utmärkta album: Town and Country. Störd över detta bestämde jag mig för att  rota igenom min gamla skivsamling här om dagen. Jag hittade en hel del guldklimpar som inte finns på Spoyify och som jag nästan hade glömt bort.
Ett antal av dessa gamla låtar gjorde jag om till digital form, la in dem  som "lokala filer" på Spotify och laddade till och med ner dem på iphonen. Så nu kan jag gå omkring på gatorna och lyssna på   obskyra låtar från 60, 70 och 80-talet. Här är några av spåren:


Fungus - Dram
Ett Holländskt folkrochband som mestadels spelade in på Holländska. Detta är dock på engelska och väl i klass med t ex Fairport


Chimurenga - Dimman över Ångermanälven
Visa och världsmusik med ett Göteborgs-band som på många sätt var före sin tid

Anders F Rönnblom - Skratta tills tåget går
En av hans bästa låtar. Han fyller faktiskt år idag (Grattis!) Rönnbloms sjuttiotalsalbum finns-märkligt nog- inte på Spotify .Som tur är har jag skivorna.


Blues Annika - Jag bor i en kappsäck
En göteborgsk blandning av Janis Joplin och Billie Holiday.
Annika hade ett minst lika trasigt liv som de förstnämda.  Det var Bertil Goldberg från Nynningen som stod för musiken och kompade gjorde Göteborgs proggmusiker med Bengan Blomgren och Hannes Råstam i spetsen. Klart det blev bra.


Kornet -Lailet Hob
Svenskt jazzrockband som här gör en arabisk låt. En av medlemmarna hette Stefan Nilsson och är numera mest känd för att göra musik till svenska storfilmer.


Fria Proteatern - Mina hästarDenna musikteatergrupp gör här Vysotskijs musik. Bättre har aldrig Vysotskij gjorts på svenska.


Lee Clayton -  Industry
Lee började som countryartist, men här är det rockigare. Sorgligt underskattad musiker och låtskrivare. Sången är en våldsam uppgörelse med militarism och kapitalism.


Fiendens musik -  Jag är din radio
Bandet som var hälften progg och hälften punk. En av deras lugnare låtar. Från deras första LP.


Rick Wright - Holiday
Rick var medlem i Pink Floyd och detta är från hans första soloplatta som är fantastiskt bra. Wright var underskattad som låtskrivare och fick ofta stå i skuggan av Gilmour och  Waters.


Shide & Accorn - Away, fly away love.
En av alla dessa brittiska  folkpsych-artister från tidigt sjuttiotal som bara jag tycks bry mig om


Julian Cope - Bundys first jump
Vad skall man kalla det här? New wave? Postpunk? Jag vet inte, bra är det hur som helst. Musik från albumet World shut your mouth. Den skiva som jag tycker är Copes bästa.


Ragnarök - Vild av friden
Instrumental låt som är  precis så som titeln säger. Från den tredje skivan; Fata Morgana.


John Miles -  You have it all
Pompös sjuttiotalsrock som jag älskade som tonåring.


Tir na Nog - Come and see the show
Ännu en av alla dessa folkpsych-artister från tidigt sjuttiotal. Vill minnas att denna duo var från Irland.


Mick Softley - If you're not part of the solution...
Kompis till Donovan som gjorde flummig singer/songwriter-musik i slutet på sextiotalet och i början av sjuttiotalet


Alpha Band -  Interwies
Amerikansk rootmusic med T-Bone Burnett i spetsen. Väl i klass med The Band.


Illusion - Isadora
Musik mitt i mellan folkrock och proggrock






Vill du höra låtarna ovan ? Det ordnar jag, allt du behöver göra är att maila wichseason snabela hotmail punkt com

Karen Dalton - Something On Your Mind (Alternate Mix)

Karin Dalton var Cherokee och växte upp i Oklahoma. Som tonåring tog hon sig till Greenwich
Village i New York. Med en fantastisk röst ställde hon sig på scen bredvid herrar
som Bob Dylan, Tim Hardin och Fred Neil. Karen var aldrig någon låtskrivare,
utan en tolkare av andras material. Detta hindrade inte henne från att göra
mycket personlig musik. Hennes starka personlighet gjorde att hon skapade
om andras material till helt unik Dalton musik. Framförallt är det i
hennes röst som personligheten hörs. Många har jämfört denna sårade, rossliga
stämma med Billie Hollidays, men det är orättvist mot de båda. Karen Dalton
låter framförallt Dalton och hennes hårda liv speglar sig i rösten.
Hon blev tidigt missbrukare och under de sista åren av sitt liv levde hon
som uteliggare. Hon dog 1993 i New York, bara 53 år gammal.

Lyssna på Karin Dalton. I tider av out of tune och röstskolor som får alla att låta likadant, så  är Daltons röst en befrielse.

Vad en musiknörd roar sig med en lördagskväll

Jag är ensam en lördagskväll. Frun är bortrest. Vad gör man då. Jo, jag nördar ner mig i musik.

På Spotify har jag samlat musik med drygt hundra av mina favoritartister. I genomsnitt är det 25 låtar per artist. Denna jättelika spotifylista satte jag ikväll på shuffle och detta var  låtarna som dök upp. Längst ner hittar du en länk till en  Spotifylista där alla omskrivna låtar är med . Vill du ha tillgång alla artislistor? Gå in här

Joe Jackson - We can't live together
  Från albumet "Big World" från 1986. En ballad som spelades högt vid en separation våren -87

Ted Gärdestad - Gitarren och jag
Från Teds andra album. En av alla dessa fantastiska låtar som jag upptäckt först på 2000-talet, när jag gjort mig av med fördomarna om Teds musik.  Paul McCartney influenserna är såå tydliga.

Richard Thompson - Stumble on
En Thompson låt från 2010. På senare album har denne man börjat göra riktigt bra musik igen. Detta är klassisk Thompson med fantastisk gitarr och mollstämd musik.

Mary Cughlan - Love for sale
Denna sångerska har aldrig fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Här gör hon - som så ofta- en Billie Holliday låt. Hjärtat går sönder på mig när Mary sjunger.

Monica Törnell – Alrik
En kort folklig sång från Monicas andra platta. När de kommer så här efter varandra blir likheterna med Coughlan uppenbara, samma sårbarhet, äkthet och trasighet

Thåström - En spelmans jordafärd
Thåström sjunger Dan Andersson. Två giganter från helt olika generationer möts. Vilken innerlighet. Jag får gåshud.

Joni Mitchell - A case of you
Från albumet "Blue". Kanske är det Jonis allra bästa skiva. Det finns dock flera låtar på plattan som är ännu bättre, t ex "River". Blir ändå tydligt när jag hör denna sång att Mitchell är helt unik. Ingen låter som Joni Mitchell.

Kajsa & Malena - Ett litet rosenblad
Musik från "Den Flygande Holländaren". Skivan där den svenska rockeliten hyllar Cornelis Vreewijk. Bättre än originalet.

Kjell Höglund – Nefertiti
Kjell är helt unik. Texterna, melodierna är såå egensinniga att man ibland begriper bara hälften. Shufflen valde en låt från 1986 som jag inte lyssnat på så ofta. Texten får mig genast att spärra upp ögonen och frågetecknen samlas runt pannloben.

Olle Adolphson -Balladen om det stora slagsmålet
En av Sveriges finaste vissångare berättar en historia av bästa sort.

Beatles - Shes leaving home
Minnena anfaller likt en armé när jag hör det här. Teakmöbler, skol aulor och rökrutor dyker upp i minnet som en enda stor pytt i pannan

Tim Buckley - Sing a song for you
Mer sextiotalsmusik. För det mesta är Buckley mer intressant än njutbar, Det gäller även denna låt.

David Bowie - This is not America
Jag vill minnas att detta är filmmusik skriven av Pat Metheny Group , Filmen var kass, men låten är bra

Simon and Garfunkel - Silen Night
Fantastisk version med krigiska nyheter som blandar sig med den vackra sången.

JethroTull - Living in the past
Tidig JT i märklig  5/4 takt.

Lars Winnerbäck - Och det blåser genom hallen
Winnerbäck när han låter som mest folkrock

Tom Waits - The piano has been drinking
Det finns bara en Tom Waits. Det här är från den  tiden då han lät som en berusad barpianist. Sedan gick han över till att låta som en frälsningssoldlat som tänt på.

Robert Broberg - Jag kräver alltid mer
Så jävla bra. Broberg har här lämnat schlagern och låter som en tvättäkta singer/songwriter. Och texten sen... den har jag känt igen mig i många gånger,

Sandy Denny - Solo
Ännu en mörk text som går rätt in i hjärtat. En av Sandys allra bästa låtar. Här i en version där sången  inte är lika stråkindränkt som på albumet.

Neil Young – Pocahontas
Akustisk Young från slutet av sjuttiotalet. Har suttit många  kvällar i mörker medan denna låt fyllt rummet.

Elvis Costello and the Attraction - Human hands
Från albumet "Imperial Bedrom" som brukar kallas Costellos Sgt Pepper. Intelligentare pop än så här har inte denne man gjort.

10cc - Last night
Bloody tourist hette skivan. Halva bandet hade hoppat av, men det vara fortfarande intelligent pop,

Sam Cooke -A Change is gonna come
En av världens bästa låtar. En av världens bästa röster.

Pink Floyd – Breathe
Musik från Dark side of the moon. Jag har gråtit många gånger till det här.

Wilmer X - Blå vägen
Åttiotalet bästa svenska band med en av deras bästa låtar

Nick Drake - Way to blue
Vissa dagar är detta världens bästa låt

Joan Armatrading - Taking my baby up town
En fantastisk sång om lesbisk kärlek. Åtminstone är det så jag tolkar den.

Bob Dylan – The Lonsome death of Hattie
Jag upptäcker ständigt nya Dylanpärlor. Här är ännu en

.
Lyssna

Funderingar med musik 2

Jag har jobbat i sandlådan i många år, ja, rent bokstavligt. I mitt arbete på förskolor och fritidshem har sandlådan varit en viktig plats att vara på. Låt mig ge ett exempel på hur det kan gå till:
Två pojkar slår spadar i huvudet på varandra, tårarna sprutar och båda skriker:
-Det var han som började. Han är alltid dum
Jag böjer mig då ner och säger det som de flesta inom barnomsorg och skola skulle säga:
- Det spelar ingen roll vem som började. Man får inte slåss. Bli arg och skälla får man, men inte slåss
Efter lite mer pratande, snyftande och lyssnande brukar det bli lugnt. Ilskan lägger sig och pojkarna leker som aldrig förr.
Det slår mig att många av dagens krigsherrar aldrig tycks ha kommit upp ur den där sandlådan. De beter sig som bråkande barn, de är ännu värre, för medan barnen tycks lösa eller helt glömma
bort sina konflikter, så kan maktens krigsherrar skylla på varandra och odla hat i all oändlighet.
Jag skulle vilja böja mig ner, lägga handen på deras axel och säga:
- Det spelar ingen roll vem som började. Man får inte slåss. Bli arg och skälla får man, men inte slåss.

Funderingar till musik

När jag var i 20 årsåldern bestämde jag mig för att börja
krama min pappa. Han tittade förvånat på mig första gången och var stel som en
stock när jag la mina armar om honom. Så småningom lärde han sig kramas någorlunda,
log vänligt slog ut med armarna och dunkade mig i ryggen, som om jag gjort mål
i någon fotbollsmatch.
Egentligen var det inget konstigt med att jag och min far inte kramades under hela min uppväxt.
Han var född 1927, kom från enkla förhållanden och tillhörde en generations män där många hade svårt för att visa den kärlek som jag är övertygad om att de kände.  Att kramas, berömma och uttrycka ömhet var inget man lärt sig. Bra karl reder sig själv och barn skall inte klemas bort var motton som gällde. Att jag började krama pappa var ett genomtänkt beslut. Jag skulle inte bli som han, inte låsa in mina känslor. "Kärlek är för dyrbar för att snåla med", kom jag ihåg att jag sa.
Den övertygelsen blev ännu starkare när jag efter pappas död hittade texter där han uttryckte en ömhet, stolthet och värme som aldrig kom över hans läppar.

Nu är jag ungefär lika gammal som pappa var när jag började överfalla honom med kramar. Jag kan konstatera att jag inte blivit som han, jag är en egen person och kan uttrycka min kärlek på
ett annat sätt än vad han kunde. Samtidigt inser jag att jag har jag lång väg kvar att gå. På gott och ont är jag min fars son, mycket mer än vad jag ville erkänna för 25 år sedan. Ibland förvandlas även min kropp till en stel stock. I de lägena försöker jag le åt alltihop, blinka åt pappa och upprepa, tyst för mig själv; "Kärlek är för dyrbar för att snåla med."

Aston Reymers Rivaler

En kväll runt 1980 satt jag och glodde på Tv –programmet, Månddagbörsen. Plötsligt steg en brokig samling människor upp på scen och sjung om ”taskiga knull för trafikens skull”.
Jag höll på att sätta kaffet i halsen. Något liknande hade jag aldrig sett. Aston Reymers Rivaler? Var det övervintrade proggare? Hippies som tänt snett? Eller ett gäng uteliggare?

En sak var säker;  Aston Reymers stack ut bland New Wave och gryende syntrock. Genast sprang jag till skivaffären och köpte deras debutplatta; ”Myggjagare och foträta”. Sättningen var vid den här
tiden Mattias Backström (saxofon), Alf Bybrant (trumpet), Magnus Jansson (bas),
Peter Jansson (trummor), Magnus Lindh (dragspel) och sång, Nils Jöran Lind
(durspel), Lasse Naumburg (congas) och Anders Åborg (gitarr) och sång.
Blandningen av blås och dragspel gav gruppen en ljudbild som jag aldrig hört maken till.
Med glimten i ögat och skrattet i mungipan mixade de svensk folkmusik och karibiska
rytmer med någon form av rock.  Bättre än på debutplattan blev det aldrig. Än om uppföljaren ”Kräål” också var helt okey.
De var också ett fantastiskt liveband. Sommaren 1982 såg jag dem på Roskilde festivalen. Stämningen var hög redan från början. När de, en bit in i konserten gjorde sin svängiga version av ”Vad gör vi nu lille du”, höll tältet på att lyfta.
Kommersiellt stod bandet på toppen -82, sedan gick det sakta utför. I slutet av åttiotalet la Aston Reymers Rivaler av. Vid det laget hade de flesta originalmedlemmarna lämnat gruppen sedan länge