En kväll runt 1980 satt jag och glodde på Tv –programmet, Månddagbörsen. Plötsligt steg en brokig samling människor upp på scen och sjung om ”taskiga knull för trafikens skull”.
Jag höll på att sätta kaffet i halsen. Något liknande hade jag aldrig sett. Aston Reymers Rivaler? Var det övervintrade proggare? Hippies som tänt snett? Eller ett gäng uteliggare?
En sak var säker; Aston Reymers stack ut bland New Wave och gryende syntrock. Genast sprang jag till skivaffären och köpte deras debutplatta; ”Myggjagare och foträta”. Sättningen var vid den här
tiden Mattias Backström (saxofon), Alf Bybrant (trumpet), Magnus Jansson (bas),
Peter Jansson (trummor), Magnus Lindh (dragspel) och sång, Nils Jöran Lind
(durspel), Lasse Naumburg (congas) och Anders Åborg (gitarr) och sång.
Blandningen av blås och dragspel gav gruppen en ljudbild som jag aldrig hört maken till.
Med glimten i ögat och skrattet i mungipan mixade de svensk folkmusik och karibiska
rytmer med någon form av rock. Bättre än på debutplattan blev det aldrig. Än om uppföljaren ”Kräål” också var helt okey.
De var också ett fantastiskt liveband. Sommaren 1982 såg jag dem på Roskilde festivalen. Stämningen var hög redan från början. När de, en bit in i konserten gjorde sin svängiga version av ”Vad gör vi nu lille du”, höll tältet på att lyfta.
Kommersiellt stod bandet på toppen -82, sedan gick det sakta utför. I slutet av åttiotalet la Aston Reymers Rivaler av. Vid det laget hade de flesta originalmedlemmarna lämnat gruppen sedan länge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar