När jag var i 20 årsåldern bestämde jag mig för att börja
krama min pappa. Han tittade förvånat på mig första gången och var stel som en
stock när jag la mina armar om honom. Så småningom lärde han sig kramas någorlunda,
log vänligt slog ut med armarna och dunkade mig i ryggen, som om jag gjort mål
i någon fotbollsmatch.
Egentligen var det inget konstigt med att jag och min far inte kramades under hela min uppväxt.
Han var född 1927, kom från enkla förhållanden och tillhörde en generations män där många hade svårt för att visa den kärlek som jag är övertygad om att de kände. Att kramas, berömma och uttrycka ömhet var inget man lärt sig. Bra karl reder sig själv och barn skall inte klemas bort var motton som gällde. Att jag började krama pappa var ett genomtänkt beslut. Jag skulle inte bli som han, inte låsa in mina känslor. "Kärlek är för dyrbar för att snåla med", kom jag ihåg att jag sa.
Den övertygelsen blev ännu starkare när jag efter pappas död hittade texter där han uttryckte en ömhet, stolthet och värme som aldrig kom över hans läppar.
Nu är jag ungefär lika gammal som pappa var när jag började överfalla honom med kramar. Jag kan konstatera att jag inte blivit som han, jag är en egen person och kan uttrycka min kärlek på
ett annat sätt än vad han kunde. Samtidigt inser jag att jag har jag lång väg kvar att gå. På gott och ont är jag min fars son, mycket mer än vad jag ville erkänna för 25 år sedan. Ibland förvandlas även min kropp till en stel stock. I de lägena försöker jag le åt alltihop, blinka åt pappa och upprepa, tyst för mig själv; "Kärlek är för dyrbar för att snåla med."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar