 |
| Foto: Leif Eriksson |
Igår såg jag föreställningen Hopp med kör och musiker. Det är en nylagad gryta av poesi, teater, muntligt berättande, körsång, visa och rockmusik. Simon Ljungman har skrivit musiken, Mats Alfredson står för texterna och tillsammans med kören Vokalerna, ett rockband och barnkör fyller de scen och salong med makalös musik.
Mats texter har en huvudroll med sitt tydliga miljötema, men för mig är det framförallt Simons musik och sättet den framförs på som är huvudsaken.
Simon Ljungman är en göteborgsk musikprofil, känd från Augustifamiljen och Håkan Hellströms kompgrupp. Vad som inte lika många vet är att han också är en körledare och kompositör av rang. När han nu- tillsammans med Mats Alfredsson - sätter upp denna förställning, skapas något som åtminstone jag aldrig hört maken till. Visst känns poesi och teaterinslagen igen från t ex sångensemblen Amanda, men detta är ändå något annat. Hopp innehåller enbart originalmusik. Det mesta är skrivet för kör och ett helt band. Många körer har på sin höjd ett piano som ackompanjerar, nämnda Amanda har vågat sig på lite fler instrument, men få - så vitt jag vet - har låtit ett helt rockband kompa kören. Simon Ljungman vågar och tillsammans skapar man en musik där trummor och elgitarr aldrig tar över. Musikerna är tvärtom lyhörda och en del av helheten.
Kungälvskören Vokalerna har vuxit. Från att ha varit en lokal amatörkör bland många, låter de idag som fullblodsproffs. Stämmorna sitter, följsamheten är imponerande och scenutstrålningen får mig att le mest hela tiden. Den två timmar långa konserten känns alldeles för kort. Det slår mig hur nyskapande detta är. Fördomsfullt har jag tänkt att körmusik mest glädjer utövarna med familjer, men nu har jag insett att det kan göras till stor scenkonst.
Föreställningen Hopp gör mig hoppfull, både vad det gäller körmusik och jordens framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar