Enligt mig är det, i år, två album som är i en klass för sig. Vilket album, Cughlans eller Feenys, som är det allra bästa kan jag dock inte säga. De får därför dela på första platsen.
Catherine
Feeny and Chris Johnedis
Catherine
Feeny har jag alltid sett som en duktig låtskrivare, men uppfattat som lite
konturlös. Hon har på något vis låtit som hundratals andra unga tjejer med
akustisk gitarr. Med sin nya skiva gör hon något helt annat. Jag har faktiskt
aldrig hört något liknande. Singer/songwritern Catherine Feeny samarbetar här
med jazztrummisen Chris Johnedis. Liknande samarbeten har gjorts förut.
Under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, var det ganska många
singer/songwriters som beblandade sig med jazzmusiker. Joni Mitchell, Tim
Hardin och Tim Buckley är tre exempel. Men denna skiva låter inte alls som
tidigare korsbefruktningar. Musiken är så avskalad, enkel och samtidigt
komplicerad. Feeny spelar mestadels ukulele (!?) med en otroligt sparsam,
repetitiv spelstil. Johnedis behandlar percussion som om han smakar på varje
ton. Ur detta stiger Feenys röst. Dem låter som en naturkraft som ingen kan
hindra. Resultatet blir en märklig, men alldeles underbar platta. Det känns bekant
och främmande på en gång. Jag vet inte vad man skall kalla denna musik, pop?
folk? jazz? eller- i några låtar - rent av soul?
Nä, jag vet inte, men vad spelar det för roll vad man kallar det, otroligt bra är det hur som helst.
Nä, jag vet inte, men vad spelar det för roll vad man kallar det, otroligt bra är det hur som helst.
Mary Coughlan,
Eric Visser - Scars on the calendar
Mary Couchlan och Eric Visser återförenas på detta album. De två började sitt samarbete redan på åttiotalet och har tillsammans gjort flera minnesvärda inspelningar. Ofta har de förenat keltisk folk, europeisk cabaret och amerikansk jazz till en spännande helhet. På denna skiva hörs dessa influenser tydligare än på länge. Det är musik som har gått rakt in i hjärtat och jag tror den kommer att stanna där för alltid. Marys röst och Eriks makalösa gitarrspel är oftast allt som behövs för att musiken skall bli fulländad. Ibland kryper det in en bas och sparsam percussion, som på In a another world, där ståbasen tuffar på medan Mary, som så ofta, sjunger om olycklig kärlek.
Favoritlåtar: Blood, This is not a song och nämnda In a another world. Nedan får ni ett,
Mary Couchlan och Eric Visser återförenas på detta album. De två började sitt samarbete redan på åttiotalet och har tillsammans gjort flera minnesvärda inspelningar. Ofta har de förenat keltisk folk, europeisk cabaret och amerikansk jazz till en spännande helhet. På denna skiva hörs dessa influenser tydligare än på länge. Det är musik som har gått rakt in i hjärtat och jag tror den kommer att stanna där för alltid. Marys röst och Eriks makalösa gitarrspel är oftast allt som behövs för att musiken skall bli fulländad. Ibland kryper det in en bas och sparsam percussion, som på In a another world, där ståbasen tuffar på medan Mary, som så ofta, sjunger om olycklig kärlek.
Favoritlåtar: Blood, This is not a song och nämnda In a another world. Nedan får ni ett,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar