50 bästa albumen 2015, Nr 9: Joe Jackson

Joe Jackson – Fast forward
Några påstår att Joe Jackson inte gjort någon bra musik sedan han slutade spela new wave rock 1979. Andra kallar honom den musikaliska kameleonten, och menar att han genom att byta stil hela tiden, gjorts sig omöjlig som artist. Själv tycker jag att han är en otroligt begåvad man som förtjänar all respekt.
Jackson är en skolad musiker. Innan han blev rockstjärna läste komposition på The Royal Academy of Music. Kanske är det ett av skälen till att han ganska snart tröttnade på att bara göra rak rock. Under årens lopp har han rört sig mellan en mängd olika musikstilar, bland annat rock, pop, jazz, salsa och klassiskt. Han har även komponerat filmmusik.
På denna skiva plockar Jackson byggstenar från alla genrer som nämns ovan och några till. Den är dessutom inspelad i fyra olika städer med fyra olika kompband. Plattan börjar i New York fortsätter sedan till Amsterdam och Berlin och slutar i New Orleans. ”So you say” är en salsa (tror jag) som blommar ut i vacker pianomusik.  ”If I could see you face” börjar som en fanfar och blir sedan cabaré för mynna ut i ett slutparti som låter orientaliskt. ”Far Away” är musical. ”Neon Rain” är en rock rökare. I de avslutande spåren, inspelade i New Orleans, hörs tydligast jazzinfluenserna och tankarna går till Steely Dan.
Om det låter splittrat? Nä faktiskt inte. Jacksons finns med hela tiden och hans sätt att göra melodier och arrangera känns väl igen. På något magiskt sätt skapar han en bekant helhet av alla influenser. Det blir helt enkelt Joe Jackson-musik av allt ihop.

Det är en mycket jämn platta, utan riktigt svaga spår.  Få kan som Jackson kombinera hjärta och hjärna i musiken. Mycket jazz inspirerad musik känns mest i huvudet, Jackson faller inte i den fällan. Värmen, refrängerna och själen finns med hela tiden.