Bill Fay – Who is the sender
Jan Gradvall skrev i sin recension av denna platta: ”Spela det här albumet på en middag och alla vid bordet kommer att försöka ta livet av sig.” Något överdrivet, men visst är detta sorgtyngd musik.
Vi tar det från början:
Bill Fay släppte musik i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet. Väldigt få brydde sig. Därefter följde många år i glömskan. Men så för några år sedan blev hans gamla musik mer tillgänglig via internet och aktade musiker började prata om Fays förträfflighet och t o m spela hans låtar. Plötsligt fick han en ny popularitet. Detta öde delar Bill Fay med ganska många andra, men han är, enligt mig, en av de få som lyckats göra ny angelägen musik.
Bill Fay är i grunden en ganska traditionell singer/songwriter. Ändå sticker han ut med sin melankoliska musik och sin släpande pratsång. Ofta börjar låtarna trevande, det kan vara ett enkelt pianoklinkande, sedan byggs ljudbilden ut successivt med stråkar, elektriska gitarrer och blås. Jag gillar verkligen denna vandring från det meditativa till det svulstiga och tillbaka igen. Det är tyvärr inte så ofta numera som musik går förbi min hjärna och rakt in i hjärtat, men detta album gör just det.
Jan Gradvall skrev i sin recension av denna platta: ”Spela det här albumet på en middag och alla vid bordet kommer att försöka ta livet av sig.” Något överdrivet, men visst är detta sorgtyngd musik.
Vi tar det från början:
Bill Fay släppte musik i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet. Väldigt få brydde sig. Därefter följde många år i glömskan. Men så för några år sedan blev hans gamla musik mer tillgänglig via internet och aktade musiker började prata om Fays förträfflighet och t o m spela hans låtar. Plötsligt fick han en ny popularitet. Detta öde delar Bill Fay med ganska många andra, men han är, enligt mig, en av de få som lyckats göra ny angelägen musik.
Bill Fay är i grunden en ganska traditionell singer/songwriter. Ändå sticker han ut med sin melankoliska musik och sin släpande pratsång. Ofta börjar låtarna trevande, det kan vara ett enkelt pianoklinkande, sedan byggs ljudbilden ut successivt med stråkar, elektriska gitarrer och blås. Jag gillar verkligen denna vandring från det meditativa till det svulstiga och tillbaka igen. Det är tyvärr inte så ofta numera som musik går förbi min hjärna och rakt in i hjärtat, men detta album gör just det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar