David Gilmour – Rattle that lock
David Gilmours fick mig en gång att förstå meningen med gitarrsolon. Hans långa, sugande gitarrtoner var något helt annat än de hårdrocksolon jag tidigare hade hört och aldrig tyckt om. Hans stil var och är omisskännlig. Ingen spelar som Gilmour. Den nya skivan inleds med ett solo som kunde vara från nästan vilken Pink Foyd skiva som helst och jag blir golvad direkt. Plattan fortsätter med varierat innehåll. Ibland är det klassik rymdrock med stora synthvågor där Gilmours gitarr får surfa ut i fantasin, Andra låtar är mer jordnära med oväntade inslag av jazz och cabaret musik. Samtliga spår genomsyras av en blå ton vilket gör att jag slukar allt det med hull och hår. Denna skiva visar verkligen vilken låtskrivare Gilmour är, något han aldrig riktigt fick credit för i Roger Waters Pink Floyd, Kanske är detta det bästa han gjort som soloartist. Inte dåligt för en man som snart fyller sjuttio.
David Gilmours fick mig en gång att förstå meningen med gitarrsolon. Hans långa, sugande gitarrtoner var något helt annat än de hårdrocksolon jag tidigare hade hört och aldrig tyckt om. Hans stil var och är omisskännlig. Ingen spelar som Gilmour. Den nya skivan inleds med ett solo som kunde vara från nästan vilken Pink Foyd skiva som helst och jag blir golvad direkt. Plattan fortsätter med varierat innehåll. Ibland är det klassik rymdrock med stora synthvågor där Gilmours gitarr får surfa ut i fantasin, Andra låtar är mer jordnära med oväntade inslag av jazz och cabaret musik. Samtliga spår genomsyras av en blå ton vilket gör att jag slukar allt det med hull och hår. Denna skiva visar verkligen vilken låtskrivare Gilmour är, något han aldrig riktigt fick credit för i Roger Waters Pink Floyd, Kanske är detta det bästa han gjort som soloartist. Inte dåligt för en man som snart fyller sjuttio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar