Thåström - Skebokvarnsv. 209 (2005)
Joakim Thåströms femte solplatta skiljer sig från det han tidigare gjort. De taggiga gitarrerna och den desparata rösten är borta. Detta är ett lågmält, akustiskt album.
Redan i den inledande "Brev till 10:e våningen"slås tonen an. Det är mollstämt och personligt. Texterna handlar bland annat om barndomens gata, ungdomens rockband och kärleken han aldrig fick. Det känns nästan som om en vän satt vid köksbordet och pratade förtroligt.
Kort sagt: detta är Thåström när jag gillar honom som bäst
Thåströms bästa! Håller med! Nya är i samma klass!
SvaraRaderaKlart en av hans bättre, senaste är nog lika bra!
SvaraRaderaBehöver lyssna mer på senaste, men har svårt att tänka mig att den ska klå denna, som jag anser vara en modern svensk klassiker. Det är sällan jag grips så starkt av svenskspråkig musik. Ett alldeles ypperligt val.
SvaraRaderaKan f ö tipsa om Mikael Wiehes senaste, "Sånger från en inställd skilsmässa", som i sin brutala uppriktighet och kompromisslösa närvaro faktiskt blir en släkting till "Skebokvarnsv. 209".
Ja, det är en fantastisk platta i sin uppriktighet och ärlighet.
SvaraRadera