De sålde ut gamla böcker och tidningar på stadsbiblioteket i min lilla stad.
Billigt och bra, tänkte jag och köpte en hel bunt med musiktidningar.
Jag började med Lira, denna tidskrift som försöker spegla världsmusik och jazz. En lång artikel om modern visa fångade min uppmärksamhet. Stefan Sundström, Dan Viktor mfl presenterades. Inget överraskande direkt men helt okey att koppla av med för en vardagstrött själ.
Sonic fanns också i min bunt. Här är det rockmusik som gäller, fast inte bara bredbent grabbrock. Jag läste en stor artikel om den nya folkpsychvågen med Devendra Banhart i spetsen. Kul läsning som fick mig att må bra en stund.
Mojo var den tredje tidningen i högen. Den är engelspråkig med ögonen framförallt på rockmusik för män med grå tinningar. Ofta långa intervjuer och alltid en Cd- skiva med. Hur roligt som helst.
Men allvarligt talat; vem behöver en rocktidning idag mer än som förströelse. Annat var det på åttiotalet då var rocktidningen livsviktig. På den tiden hette den Schlager. Det var där du fick tipsen, svaren och frågorna. Numera har nätet tagit över den rollen. Några få klick och du får reda på allt om din favoritartist och dessutom får du massa förslag på musik som du också borde gilla.
En sak är dock svårare att finna på nätet; de långa intervjuerna. Artikeln med Devendra Banhart var en lysande intervju, med många underfundiga frågor som fick Devendra att berätta om saker som han aldrig skulle lagt ut på sin egen hemsida.
Så trots allt; jag läser fortfarande gärna en musiktidning då och då.
Billigt och bra, tänkte jag och köpte en hel bunt med musiktidningar.
Jag började med Lira, denna tidskrift som försöker spegla världsmusik och jazz. En lång artikel om modern visa fångade min uppmärksamhet. Stefan Sundström, Dan Viktor mfl presenterades. Inget överraskande direkt men helt okey att koppla av med för en vardagstrött själ.
Sonic fanns också i min bunt. Här är det rockmusik som gäller, fast inte bara bredbent grabbrock. Jag läste en stor artikel om den nya folkpsychvågen med Devendra Banhart i spetsen. Kul läsning som fick mig att må bra en stund.
Mojo var den tredje tidningen i högen. Den är engelspråkig med ögonen framförallt på rockmusik för män med grå tinningar. Ofta långa intervjuer och alltid en Cd- skiva med. Hur roligt som helst.
Men allvarligt talat; vem behöver en rocktidning idag mer än som förströelse. Annat var det på åttiotalet då var rocktidningen livsviktig. På den tiden hette den Schlager. Det var där du fick tipsen, svaren och frågorna. Numera har nätet tagit över den rollen. Några få klick och du får reda på allt om din favoritartist och dessutom får du massa förslag på musik som du också borde gilla.
En sak är dock svårare att finna på nätet; de långa intervjuerna. Artikeln med Devendra Banhart var en lysande intervju, med många underfundiga frågor som fick Devendra att berätta om saker som han aldrig skulle lagt ut på sin egen hemsida.
Så trots allt; jag läser fortfarande gärna en musiktidning då och då.
Intressant drake!
SvaraRaderaJa, annat var det förr, och då menar jag ren forntid. Det var NME och MM och Rolling Stone, där speciellt den senare gav djup och mening. Jag hade som gitarrist även Frets och Guitar Player, men kan nu läsa om mitt instrument på nätet.
SvaraRadera