Magnus Johansson

Året var 1990 och flera unga män med akustisk gitarr hade gjort sin debut. Per Persson med sitt pack var en, Jakob Hellman var en annan. Per och Jakob minns vi väl än idag men det var faktiskt ingen av dem som fick grammis för årets nykomling 1990.
Grammisen gick till Magnus Johansson. En ung man från Norrköping som verkar vara ganska bortglömd idag

På hans självbetitlade debutalbum finns musik av allra högsta kvalité. Det är till största delen Singer/songwriter rock som luktar Dylan. Precis i den stil som det gjorts så mycket av, så många gånger att man undrar om inte snart världen dränks av ledsna män med akustiska gitarrer. Ändå fångar Magnus mig på något vis. Melodierna sitter direkt, tempot varierar mer än hos många andra singer/songwriters, och mandolin, och dragspel blir till en härlig krydda bland gitarrerna.

Magnus berättar om människor som sticker ut och är annorlunda det kan handla om Martins och hans cykel, slaktarens dotter eller Magdalena som tog morgontåget till Katmandu. Alltid engagerande, jämt med hjärtat på rätta stället och med en sångröst som griper tag. Influenserna hörs ganska tydligt. Waterboys Fisherman's blues har påverkat arrangemangen, spår av Eldkvarn finns där och den store Lundells ande vilar över alltsammans . Med andra ord, detta är inte på minsta sätt nyskapande men det är himla bra.

Magnus hann göra ytterligare tre album innan han tröttnade på att ge ut skivor eller så var det skivbolagen som tröttnade på honom. Magnus Johansson sålde nämligen aldrig i några mängder och han var heller inte särskilt förtjust i varken intervjuer eller kändis partaj. Ryktet säger att Magnus Johansson numera arbetar som lärare i Norrköping

Lyssna här