50 bästa albumen 2015: Nr 50

Nu skall jag försöka mig på något mycket svårt. Jag skall påbörja en lista med de 50 bästa nya albumen jag hört i år, trots att det bara är oktober. Det blir några inlägg per vecka. Någon gång vid nyår kommer jag att presentera ettan.  Urvalet är förstås högst personligt.

Nr: 50 Kraja - Hur långt som helst
Kraja är en kvinnlig vokalensemble. det betyder att de sjunger i stämmor, ofta utan akompanjemang. Det som är speciellt för Kraja är att de nästan uteslutande sjunger svensk folkmusik. Precis som de flesta andra vokalensembler är denna kvartett tekniskt perfekt, det blir så vackert att man häpnar, men ibland blir det lite väl tillrättalagt. Jag är väldigt dubbel till den här typen av musik, vissa dagar slutar jag ögonen och åker med till himmelen, andra stunder tycker jag det känns som opersonlig muzak. Kraja är ändå mestadels njutbara. Många sånger innehåller en mörkblå ton som går rätt in i mig. "Hur långt som helst" är det tydligaste exemplet och albumets bästa spår.

John Martyn - Couldn't love you more (1978)

Kärleken till dem man älskar kan ta sig olika uttryck. Oron är något som kommer och går. Ibland kan den vara så stor att den kväver det goda i kärleken. Det är inte riktigt detta John Martyn sjunger om, men det är en underbar låt.

Catherine Feeny and Chris Johnedis

Catherine Feeny har jag alltid sett som en duktig låtskrivare, men uppfattat som lite konturlös. Hon har på något vis låtit som hundratals andra unga tjejer med akustisk gitarr. Med sin nya skiva gör hon något helt annat. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande. Singer/songwritern Catherine Feeny samarbetar här med jazztrummisen Chris Johnedis.  Liknande samarbeten har gjorts förut. Under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, var det ganska många singer/songwriters som beblandade sig med jazzmusiker. Joni Mitchell, Tim Hardin och Tim Buckley är tre exempel. Men denna skiva låter inte alls som tidigare korsbefruktningar. Musiken är så avskalad, enkel och samtidigt komplicerad. Feeny spelar mestadels ukulele (!?) med distinkt fingerspel,   medan Johnedis behandlar percussion som om han smakar på varje ton. Resultatet blir en lågmäld, lätt kantig, men alldeles underbar platta. Det känns bekant och främmande på en gång.. Jag vet inte vad man skall kalla denna musik, pop? folk?  jazz?  eller- i några låtar - rent av soul?
Nä, jag vet inte, men vad spelar det för roll vad man kallar det, otroligt bra är det hur som helst.

Daterad musik som jag gillar

Va menar jag med daterad? Jo, musik som är knuten till en viss tid. Det gäller i viss mån all populärmusik, men visst finns det några extra tydliga exempel, musikstilar som för alltid är förknippade med en kort tidsperiod. Jag kommer att ge några exempel. Urvalet är helt ovetenskapligt och bygger enbart på min personliga smak. Jag bjuder dessutom på tre Spotifylistor.


Doo wop
En musikstil som utvecklades på USA:s gator under femtiotalet. Unga män använde sina röster för att skapa ljuv musik. Inspirationen var till stor del tidens rock n roll, men doo woop var mjukare och på skiva kunde det bli riktigt smörigt. Än idag behöver man bara höra några få takter för att få en känsla av brylkräm och stora femtiotalsbilar. Själv föll jag för denna musikstil i samband med att filmen "Sista natten med gänget" visades någon gång på sjuttiotalet. Under långa perioder har jag hållit min passion för Doo woop hemlig, den har nämligen aldrig stått särskilt högt i kurs hos musikförståsigpåare. Doo Woop var också en genre med underbara bandnamn, The Flamingos, The Skyliners och The Five Satins, är bara några exempel.



Sunshine pop
Nu hoppar vi fram till sextiotalet. En tid som präglades av optimism, blandat med ett uppvaknande bland unga och en stor experimentlusta. I Sunshine pop fanns allt detta. Stilen växte framförallt fram i Kalifornien och under mitten av sextiotalet var flera band i genren den tidens stora stjärnor, med Beach Boys och Mama  and the papas i spetsen. Psychedelia påverkade Sunshine pop, men här fanns sällan de tydliga drogreferenserna som i annan psychedelia. Utöver de kända banden kom det i kölvattnet en rad med andra artister som idag är skivsamlares favoriter. Några exempel är Millenium, The Association och Eternity Children.
Baroque pop var en genre som har många likheter med Sunshine pop, upptäckarglädjen och naiviteten var den samma. Baroque pop var dock tydligare influerat av klassisk musik, vilket visade sig i stora orkesterarrangemang.  Många band rörde sig i bägge genrerna. Några exempel på Baroque pop artister: Bee Gees (sextiotalsgruppen) Sagittarius, Lee Hazlewood, tidig Harry Nilsson och The Left Banke. I denna genre fanns också utrymme för riktigt experimentella herrar som Van Dyke Parks.


New wave
Om man vill vara säker på att en genre skall bli daterad så skall man kalla den något med ny. New wave känns idag - 35 år senare- otroligt förlegat som begrepp. Likväl var det namnet på det nya och hippa i slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet. Band som Genesis och Yes var nu helt ute och som 20-åring fick jag skola om mig. På några månader gick jag från att lyssna på pompösa minisymfonier till den nya snärtiga musiken. Det var elektriska gitarrer, glada refränger och sedan var låten slut efter ca två minuter.
Om sanningen skall fram så övergav jag aldrig Symfonirocken, jag lyssnade faktiskt på båda stilarna parallellt, vilket enligt vissa var en omöjlighet. Till New wawe räknade åtminstone jag även Ska-banden.
Exempel på artister: XTC, Squeeze, Blondie, Elvis Costello, Joe Jackson och Specials.

Kolonien - Svensk värlsmusikpop-progg

 Kolonien - Drömmarnas land

Visa blogg

När gruppen Kolonien nu släpper sin andra platta väljer dem att helt sjunga på svenska. Det är skönt, den tidigare blandningen av engelska och svenska texter kändes bara förvirrande. Musikaliskt är det samma unika blandning av politik, folk, pop och roots musik. Bandet känns som en uppfriskande fläkt i en musikalisk värld där så många låter som kopior på varandra. Medlemmarna är Arvid Rask, Erik Rask, Anna Möller och Mischa Grind. Även om bröderna skriver musiken känns det som Annas  fiol ofta spelar huvudrollen. I sånger som Lämnar staden och Kapade tungor glänser hennes fioltoner och ger smak av svenska klöverängar, samtidigt som övriga bandet låter världen.  Det är just denna blandning som gör Kolonien så intressanta och uppfriskande.

Minneskonsert för John Hron blev ett minne för livet

Den 13 augusti anordnades en minneskonsert i Kungälv för John Hron.  Initiativtagare var Ingrid Bredelius och Louise Eklund, två av alla dessa ungdomar som genom åren deltagit i Toleransprojektet.
Vår lilla stad stod plötsligt i centrum, Mona Sahlin talade, rikskända artister stod på scen. Kungälvs bor från olika generationer gick man ur huse.
Denna vackra sommarkväll kommer verkligen att bli ett minne för livet. De unga arrangörerna sprudlade av glädje från scen. Med jämna mellanrum skrek det ut slogans som "Tillsammans för Kungälv!" och"KÄRLEK OCH MEDMÄNSKLIGHET!"  Det kunde känts påklistrat om det inte varit för att de blott sjuttonåriga arrangörerna utstrålade en sådan äkthet. Deras glädje smittade av sig på det enorma publikhavet. Pensionärer trängdes leende med tonåringar. Alla hyllade toleransen och kärleken. Även kvällens artister var från olika generationer. Tjuvjakt, Lill Lindfors, Dinah Nah, Tommy Nilsson och Timbuktu, var några av de som underhöll. Bäst var Timbuktu och Lill Lindfors, båda fick ett lyckligt publikhav att gunga med tolerans, en tolerans som idag behövs mer än någonsin.

Är årets bästa album redan här?

Mary Coughlan, Eric Visser -  Scars on the calendar
Jag lyssnar in kanske 100 nya album om året. Några ogillar jag direkt, andra flyter förbi som en vårström och glöms sedan bort. Ett fåtal går rakt in i hjärtat och stannar där. Jag tror att  Scars on the calendar kommer att bli en sådan skiva.  Det är Mary Couchlan och Eric Visser som återförenats på detta album. De två började sitt samarbete redan på åttiotalet och har tillsammans gjort flera minnesvärda inspelningar. Ofta har de förenat keltisk folk, europeisk cabaret och amerikansk jazz till en spännande helhet. På denna skiva hörs dessa influenser tydligare än på länge. Marys hudlösa röst och Eriks makalösa gitarrspel är oftast allt som behövs för att musiken skall bli fulländad. Ibland kryper det in en bas och sparsam percussion, som på In a another world, där ståbasen tuffar på medan Mary, som så ofta, sjunger om olycklig kärlek.
Favoritlåtar just nu: Blood, This is not a song och nämnda In a another world. Nedan får ni ett smakprov från plattan.