Catherine Feeny har jag alltid sett som en duktig låtskrivare, men uppfattat som lite konturlös. Hon har på något vis låtit som hundratals andra unga tjejer med akustisk gitarr. Med sin nya skiva gör hon något helt annat. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande. Singer/songwritern Catherine Feeny samarbetar här med jazztrummisen Chris Johnedis. Liknande samarbeten har gjorts förut. Under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, var det ganska många singer/songwriters som beblandade sig med jazzmusiker. Joni Mitchell, Tim Hardin och Tim Buckley är tre exempel. Men denna skiva låter inte alls som tidigare korsbefruktningar. Musiken är så avskalad, enkel och samtidigt komplicerad. Feeny spelar mestadels ukulele (!?) med distinkt fingerspel, medan Johnedis behandlar percussion som om han smakar på varje ton. Resultatet blir en lågmäld, lätt kantig, men alldeles underbar platta. Det känns bekant och främmande på en gång.. Jag vet inte vad man skall kalla denna musik, pop? folk? jazz? eller- i några låtar - rent av soul?
Nä, jag vet inte, men vad spelar det för roll vad man kallar det, otroligt bra är det hur som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar