Gump finns på Spotify!

En av de mindre och mer udda skivbolagen under sjuttiotalet var Gump. De gav bara ut följande album: 
Sogmusobil Telefon, 1971 (Gump 1),  Joakim Skogsberg Jola Rota, 1971 (Gump 2), Nature Nature, 1972 (Gump 3), Mats Glenngård Kosterläge, 1972 (Gump 4), Kvartetten som sprängde Kattvals, 1973 (Gump 5), Sten Bergman Lyckohjulet,  1974 (Gump 6) samt Blandade artister Voice of the wolf, 1975 (Gump 7).
Egentligen fanns det ingen riktig röd tråd i utgivningen, möjligen skulle det vara att allt var utöver det vanliga på ett eller annat sätt. Några album är riktigt bra, andra är något av det mest märkliga som getts ut på skiva. Alla har varit extremt svåra att få tag på och sålts för stora summor när de väl dykt upp på skivmässor och liknande ställen. Döm om min förvåning när jag upptäckte att alla Gumps-skivor numera finns på Spotify. Tydligen har Warner, som idag äger rättigheterna, bestämt sig för att göra en god gärning och återutge alltsammans digitalt. Läs mer om det här.

Här är en närmare beskrivning av några Gump-album:

Joakim Skogsberg  - Jola Rota
Plattan består av Joakims Jolas och Rotas . Det är en sorts gammaldags folkmusik som  nynnas fram. Plattan är producerad av Pugh som också medverkar på plattan. Även delar av Kebnekaise medverkar  Skivan består till störta delen av långa repetitiva stycken som inte liknar något annat jag hört. Några egentliga melodier kan man inte tala om, ändå blir musiken magisk och trots att den är till stor del är akustisk kommer jag att tänka på dagens trance-musik.
Lyssna

Kvartetten som sprängde - Kattvals
Ett instrumentalband med bland annat Finn Sjöberg i sättningen. Kvartetten som sprängde påminner om många andra svenska instrumentalband från sjuttiotalet. Det är samma blandning improvisation och svensk folkton. Jag tycker att de är de är väl i klass med  storheter som Samla mammas manna, Fläsket brinner och Kebnekaise.  Länge har de tyvärr varit helt bortglömda, kanske kan fler upptäcka dem nu.
Lyssna

Mats Glenngård -  Kosterläge
Mats är mest känd som fiolspelare i Kebnekaise. På denna soloplatta från -72 gjorde han en personlig blandning av ballader, folkmusik och jazz.  Skivans svaga punkt är Mats sång.
Lyssna

Sten Bergman Lyckohjulet
Sten var medlem i  Fläsket Brinner, men tröttnade på att spela Zappa - influerad rock och gav istället ut detta album. Lyckohjulet innehåller Dylan-inspirerad musik som ligger närmare Ola Magnell än Fläsket Brinner. Bitvis riktigt bra, men tyvärr svag sång även här
Lyssna

 Nature -Nature
Kanske det mest kända bandet på Gump. Medlemmar var bland annat  Bosse Skoglund, Mats Ronander och Lasse Wellander . Alla är idag legendariska musiker.  När de inte kompade Pugh och Lundell så gjorde de bluesrock. Det är denna skiva ett exempel på.
Lyssna

Folkvang- Folkvang

Jag har alltid älskat svensk instrumentalmusik.  Oavsett om den kallats jazz, konstmusik, psychedelia eller progrock,  så har svensk instrumentalmusik nästan alltid innehållit en dos av svensk folkton. På så sätt har de svenska musikerna skiljt sig från sina engelska, amerikanska och tyska förebilder. Sedan sextiotalet har det funnits en rad artister att älska. Listan kan göras lång och innehålla allt från Jan Johansson, Hansson & Karlsson, via Fläsket brinner, Kebnekaise, Ragnarök, fram till 2000 - talets namn som Björn Olsson, Trummor & Orgel och Trio Gordon. Nu kan ytterligare ett band läggas till i raden; Folkvang.
Denna grupp - ursprungligen från Umeå – gör musik som vandrar omkring i djupa skogar och utmed mörka sjöar, låtarna smyger fram med katt- tassar och man invaggas i en drömvärld. Ändå blir det aldrig mesigt och lamt, elgitarren biter ifrån med jämna mellanrum och allvaret ligger på lut hela tiden.
Jag tycker mig höra tydlig påverkan från tidigare svenska artister som Bo Hansson och Ragnarök, men även från nyare band som t ex Tillsammans och Den stora vilan. Samtidigt är det tillräckligt personligt för att sticka ut i floden av ny svensk musik.

Lyssna

Vill du ytterligare botanisera bland svensk, instrumental folkprog? Lyssna då här

2013, så här långt

Under årets första månader har det kommit en hel del spännande musik. Jag  har gjort  en låtlista på Spotify med låtar från några av 2013 års album.

Fölande artister  och album finns med:
Leisure Society -  Alone aboard the ark
Ett av de bättre namnen i en våg av folkpopband med feel good känsla i musiken.

Iron & Wine – Ghost on Ghost
Indiefolk som jag aldrig riktigt frusit på. Men denna gång tycks det som om musiken hittar in i mig. Countrylåten ”Baby center Stage” är en höjdare.

Koby Israelite – Blues from elsewere
En hejdlös blandning av blues, klezmer, Balkan och stor personlighet.

Josh Ritter – The beast in It´s track
Typisk Singer/songwriter som gjort sitt bästa album.

Axel Sondén & flyttfåglarna – På gatan nedanför
Jag bor alldeles nära en musikalisk smältdegel, nämligen Visskolan i Kungälv. Dit kommer unga tjejer och killar med Hellström och Indiepop i fingrarna och möter svensk vistradition. Resultatet blir ofta artister som gör något personligt av alla dessa influenser. Axel Sondén är ett bra exempel.

Billy Bragg – Tooth and nail
Denne 55 årige protestsångare håller – i högsta grad- än.

Heidi Talbot
Ung, Irländsk sångerska och låtskrivare.  Som så många Keltiska sångerskor rör hon sig i gränslandet mellan otroligt vackert och för sockersött

Lisa Germano -  No Elephants
Hennes musik är omöjlig att kategorisera. Jag tänker på Stina Nordenstam när jag hör Lisas eftertänksamma musik

Mariam The Beliver – Blood donation
Inte heller detta går att stoppa in i något fack. Otroligt personlig musik som kastar sig mellan olika stämningar.

Matthew  Halsall – Fletcher moss park
Lågmäld, filmisk jazz som bygger på mer på stämningar än svåra solon. En typ av musik som jag lyssnar allt mer på.

Moddi – Set the house on fire
Norske Pål Moddi Knutsen gör vacker lågmäld pop.

Pop Interludes -  Manhattan Charade
Amerikansk duo som gör klassik gitarrpop

Sara Thuresson  - Jag tror det är möjligt
Modern vispop av högsta klass

Stefan Sundström – Under radarn
Behöver ingen presentation. Denna platta är det bästa han gjort på länge. Innehåller mer visa och mindre Stones.

Trio Gordon -  Gränsland
Namnet på detta album beskriver väl musiken.  Lågmäld, filmisk jazz som bygger på mer på stämningar än svåra solon. Jodå, jag beskrev Matthew  Halsall med samma ord, skillnaden är dock att detta är mer gitarrbaserat.

Waxahatchee – Cerulean
Ung indierock med låtskrivaren Katie Crutchfield i spetsen

Skator – Vita kala
Lina Högström döljer sig bakom namnet Skator. Hon gör en mycket avskalad visa. Kan utvecklas till en stor favorit, men behöver mer tid

Väsen – Mindset
Folkmusikgruppen som jag ofta gillar var tredje låt med, så även på detta album. ”Polska for tomorrow” är en höjdare

Miss Li – Wolves
Än så länge älskar jag bara en låt på detta album. Covern på Stefan Sundströms ” När tåget går”.

 

 

"Så mycket bättre", säsong 4

Artisterna för nästa omgång av "Så mycket bättre" är nu klara. Årets upplaga ser mycket spännande ut. Kolla här:

Lill Lindfors
Lill slog igenom redan på sextiotalet. Medan de flesta av den tidens sångerskor gjorde lättviktig schlager har hon allt sedan starten gjort musik med hög kvalité. Dessutom var och är hon en riktigt stor scenpersonlighet . Jag förväntar mig att hon kommer att göra spännande versioner på de yngre artisternas låtar.
Lill-låtar jag hoppas få höra i programmet:
Du är den ende
Jag tycker inte om dig
Tillsammans är ett sätt att finnas till
Vad leker vi för lek idag
Om du någonsin kommer fram till Samarkand
Nygammal vals


Ulf Dageby
Dagebys nationalsånger har jag vuxit upp med. Fantastiskt kul att han är en av de sju. Denne man har en minst sagt stark låtkatalog . Skall bli mycket spännande att höra hans sånger i nya tolkningar.
Dageby-låtar jag hoppas få höra i programmet:
Bara om min älskade väntar
Livet är en fest
Jack the Ripper
Krig
Vi  äro tusenden
Barn


Ebbot Lundberg
En Göteborgs-personlighet som nu fler får lära känna. Med band som Soundtrack Of Our Lives och Union Carbide Production har han gjort stor musik.
Ebbot-låtar jag hoppas få höra i programmet:
Sister surround
Instant repeater ’99
You are the beginning
Theres only one of us here
Rest in peace
Golden age


Bo Kasper Sundström
Min frus stora favorit.

Bo Kasper-låtar jag hoppas få höra i programmet:
Världens ände
Vi kommer aldrig att dö
Semester
En jävel vid mitt öra
Det går en man omkring i mina skor
Önska dig en stilla natt

 

Titiyo
Jag gillar inte alltid den musik Tityo gör, men visst har hon spelat in en del bra låtar under sin långa karriär. Och så har hon ju har en fantastisk röst. 

Titiyo-låtar jag hoppas få höra i programmet:
Man in the moon
Longing for lullabies
Come along
Brigades
Make my day
Right or wrong

 

Vill du höra mina önskelåtar? Lyssna här

Om du undrar över mitt intresse för Så mycket bättre, så kan du läsa mer om det här 

 

 Det är bara de två yngsta deltagarna Ken Ring och Agnes som jag inte har någon relation till och därför har jag heller inte valt några låtar med dem

  

Kjell Höglund

Jag fortsätter med bortglömda svenska hjältar. Kjell Höglund är en konstnär som alltid gått sin egen väg. Jag använder medvetet ordet konstnär framför artist. Höglund har gjort musik och framförallt text som inte liknar något annat. Lyssnar man på hans ord kommer man snart in i en märklig värld av symboler, filosofi religion, grubbleri, humor och politik. Ofta är det allt på en gång. Själv tycker han att det där med att stå på scen kommer i andra hand , att det är skapandet bakom skrivbordet som är det viktiga. Nedan finns en mycket bra dokumentär om honom. Du får också en länk till hans bästa låtar.
Höglunds bästa låtar

 

 



Turid

Det är svårt att överskatta Turid Lundqvist betydelse i svenskt musikliv.  För nästan 50 år sedan startade hon en karriär på sina egna villkor,  det som tusentals unga tjejer försöker göra idag. Turid var bara sjutton år när hon 1966 vann Sveriges Radios vismästerskap.  Tillsammans med Marie Bergman var hon Sveriges första kvinnliga singer/songwriter. Marie och Turid har mycket gemensamt. De är i samma ålder, uppväxta i Stockholm, deltog båda i finalen av SR:s vistävling och jämfördes med sångerskor som Joni Mitchell och Melanie. Men medan Marie sögs upp av de kommersiella bolagen och blev en del av Family Four, så sa Turid nej till det stora skivbolaget. Hon ville inte bli en produkt och formas av någon annan.

Det var först när hon hittade den nyväckta musikrörelsen som hon kände sig hemma. Hon valde att spela in på det lilla, nybildade skivbolaget Silence och blev därmed en av proggrörelsens få kvinnliga artister.
De skivor hon gav ut under tidigt sjuttiotal är sensationellt bra. Särskilt hennes andra album, Bilder, är ett mästerverk. Där kompas hon av medlemmar i Kebnekaise och ljudbilden är lätt flummig.  På många sätt påminner det om den folkpsych som gjordes av engelska artister vid samma tid.
I mitten av sjuttiotalet blev proggrörelsen alltmer politiskt trång, Turid kände sig främmande bland plakatsång och politruker.  När Silence flyttade till Värmland blev det droppen som fick Turid att byta skivbolag. Hon gick till  Metronome - som hon tackat nej till 1970 - och blev kallad svikare av proggrörelsens egen tidning, Musikens makt. Under åttiotalet sinade så småningom Turids intresse för att göra musik och stå på scen. Efter att i många varit postkassörska, gör hon numera turnéer med mycket ojämna mellanrum. Att skriva ny musik och ge ut ännu en skiva verkar inte vara något som intresserar henne.   På många sätt är detta typiskt för denna musikant. Hon har alltid gått sina egna vägar och sagt nej så fort något känts fel.  Vi kan bara hoppas att hon en dag får lusten tillbaka och börjar skriva ny musik. Tills dess får vi passa på att lyssna när hon ger någon av sina få konserter.

Turids skivor är svåra att få tag på. Leta i skivbackar på loppmarknader så hittar du förhoppningsvis hennes LP:s. På Spotify finns en del, tillräckligt för att jag skall ge er en Låtlista

För att du skall få en rättvis bild av Marie Bergman bör du läsa även denna artikel.

Carin Kjellmans enda album

1985 gav Carin Kjellman ut en soloskiva. Efter att i många år  ha arbetat i folkmusikgruppen  Folk och rackare, var det nu dags att stå på egna ben. Skivan blev ett märkligt möte mellan två musikaliska världar. Å ena sidan Carin med sin spröda röst och tydliga rötter i brittisk och svensk folkmusik. Å andra sidan ett gäng nitiska studiomusiker som gjorde sitt bästa för att plattan skulle låta 1985.
Och visst är det syntigt med piskrappstrummor och allt annat som hörde tiden till, men Carins sång och hennes låtar besegrar maskinerna, får syntarna att bli varma och piskrappen att låta som rena smekningar.
Albumet innehåller dels ett antal egna kompositioner, dels covers på Richard Thompson och Sandy Denny låtar. Det är framförallt de egna sångerna som sticker ut. Inspirationen från engelska och amerikanska singer/songwriters hörs tydligt, men Carin lyckas verkligen hitta ett alldeles eget uttryck.
Genom åren har det varit väldigt få som delat min passion för denna skiva. De flesta som lyssnat har ogillat antingen Carins röst eller de maskinmässiga arrangemangen. Vad folk än säger så älskar jag musiken - och inte minst -  Carins texter mer och mer för varje år. Till min stora glädje finns albumet numera på Spotify. Nu är det bara en sak till som jag önskar mig; att Carin Kjellman skall göra ett andra album. Jag har väntat i 28 år!
Lyssna