Ljuv musik

Gick ut tidigt i morse för att plocka blommor till min fru. Det är ju mors dag.
Solen sken, fåglarna sjung och blommorna luktade sommar. Tänk vilken underbar stund jag fick, ensam med naturens musik.

Det slår mig att jag tillbringar alldeles för mycket tid med olika maskiner; iPod, dator och tv fyller mitt liv. Funderar på att kasta alla skärmar och istället ägna mig åt naturens ljuva musik

Kajsa & Malena - Historier från en väg

1986 kom detta album. Det lät då som inget annat. Kajsa & Malena hade spelat poppunk i Tant Strul. Nu förväntades de göra syntpop som alla andra. Historier från en väg innehöll dock ingen syntmusik. Sättningen var till stor del akustisk och det låter mer Tom Waits, Edith Piaf och Billie Holliday än åttiotalspop.
Det är Malenas piano som dominerar tillsammans med Kajsas nakna, sårbara stämma. Tassande ståbas och en gråtande sax gör stämmningen fulländad. Det är blått, eftertänksamt och sentimentalt. Kärlekens tema dominerar texterna. Kajsas ord är så vackra att jag ibland lånade dem som romantiskt yngling. I min mun föll alltid textraderna platt, men när Kajsa sjung: " För du var vackrare än livet själv
det kunde varje människa se", ja, då lät det helt äkta.

Än idag väcker dessa texter och denna musik känslor som är så starka att tårarna ibland rullar nerför mina kinder. Varken Kajsa eller Malena har någonsin kommit i närheten av de höjder de nådde upp till på detta album. Alla skivor med duon verkar vara utgångna, men som tur är finns "Historier från en väg" på
spotify

Så mycket bättre - andra säsongen

Enligt Aftonbladet är sju artister klara för andra säsongen av Så mycket bättre. Det är :
Eva Dahlgren,
Mikael Wiehe,
Thomas ledin,
Lena Philipsson,
Timbuktu,
Laleh
E-Type.

För tid sedan gjorde jag en önskelista över de namn jag ville se i säsong två.Den såg ut så här:
1. Monica Dominique
2. Robert Broberg
3 Pugh
4 Ulf Lundell
5 Nisse Hellberg
6 Laleh
7. Håkan Hellström

Bubblare;
Lill Lindfors
Monika Törnell
Timo Räisänen
Ulf Dageby
Anna Ternheim

Trots att jag bara fick med en av mina önskeartister(Laleh), så tycker jag ändå det ser spännande ut. Mikael Wiehe var en klar överraskning. Jag ser verkligen fram emot att få höra ungdomar som Timbuktu och Laleh göra Wiehes låtar.

Vad jag kan sakna i årets uppsättning är äldre artister som har sina rötter i annat än pop och rock. Lill Lindfors, Monica Dominique eller Robert Broberg hade varit kul att ha med. Den nya säsongens artister känns lite för lika musikaliskt. Jag hoppas att jag har fel.

Tribute album

Hyllningsplattor heter det på svenska. Vad det är? Jo, oftast betyder det att ett antal artister har gått samman för att hylla en låtskrivare de alla gillar. Till att börja med gjordes tribute albums när någon artist dött, men numera hyllas alla möjliga. Resultatet kan bli gräsligt. Fans som försöker göra kopior på sin idols låtar misslyckas alltid.

Det finns dock hyllningsplattor som blivit riktigt bra. Låt mig berätta om två.

Påtalåtar - En hyllning till Ola Magnell



Samlingsskiva från 2006 med Ola Magnells låtar. Skivan var en födelsedagspresent till Magnell på hans 60-årsdag från några av Sveriges främsta artister inom pop-, rock- och singer/songwriter.
Det som gör detta album så bra är de unga musikernas respektlösa sätt att ta sig an denna vis-gubbes material. När jag hör Sanna Carlstedts "Nya perspektiv" eller Elin Sigvardssons "Tomma tunnor", så inser jag att Olas egna versioner var ganska taffligt producerade. Här är det distinkt, fyllt med energi och glädje, något man inte direkt förknippar Ola Magnell med. Medverkar gör också tunga namn som Stefan Sundström, Mats Ronander och Lalla Hansson. Ändå är det -som sagt - de yngre artisterna som imponerar mest. Utöver de som redan nämnts, gör även Lars Winnerbäck, Thomas Andersson Wij och Kristoffer Åström var sin Magnell låt.


The Inner Flame - A Rainer Ptacek Tribute




Denna platta är både en hyllningsskiva och ett välgörenhetsprojekt.
Rainer Ptacek föddes i Östtyskland men växte upp i USA. Han var en tämligen okänd singer/songwriter och multiinstrumentalist, men beundrad av andra musiker. 1996 drabbades han av en hjärntumör. Han saknade pengar och sjukförsäkringar och kunde inte betala den vård han behövde.
Några av Rainers betydligt mer kända vänner bestämdes sig då för att hjälpa till.
Det är detta album som blev hjälpen. Artister som Robert Plant & Jim Page, Emmylou Harris, Vic Chessnutt, PJ Harvey och Jonathan Richman medverkar alla med Ptacek låtar och intäkterna gick till sjukhusräkningarna. Det är americana och folkrock av allra bästa slag. Det finns faktiskt inte en ända dålig låt. Den absoluta höjdpunkten är Madeleine Peyroux makalösa version av Life is fine.
Jag tror plattan sålde ganska bra tack vare kändisarna medverkan och Rainers behandling kunde betalas . Tyvärr gick ändå inte hans liv och rädda och han dog i sviterna av sin sjukdom 1997. Kvar finns denna fantastiska skiva och Ptaceks soloplattor som dock är mycket svåra att få tag på.

De två albumen ovan finns inte på spotify, men googla så hittar du båda till försäljning.

R I P Nietzsche

Detta är en dödsruna olik alla andra jag gjort. Den Nietzsche jag sörjer var ingen filosof och ingen musiker. Han var en av alla dessa musikälskare. Självklart hette han inte Nietzsche, utan det var ett av de nick han använde på nätet.
Vi lärde känna varandra på ett musikforum för sex år sedan. Sedan dess har vi haft daglig kontakt, men aldrig träffats. Umgänget har uteslutande skett via forum, mail och -på slutet- via Facebook. Mestadels talade vi musik. Vi hade massor av gemensamma favoriter. Då och då blev vi även mer personliga och jag inbillar mig att vi kom varandra ganska nära. Det känns lite märkligt att sörja en vän jag aldrig träffat, men saknaden är stor. Han avled tisdagen den 3 maj.

Nietzsche älskade att göra listor över den musik han tyckte om. Här är en av de sista han gjorde:

Folkrock bästa
John Martyn - Solid Air
Steeleye Span - Parcel Of Rogues
Fairport Convention - Unhalfbricking
Lindisfarne - Nicely Out Of Tune
Lindisfarne - Fog On The Tyne
John Martyn - Sunday's Child
Strawbs - Bursting At The Seams
Strawbs - From The Witchwood
Fotheringay - s/t
The Waterboys - Fisherman's Blues
Fairport Convention - Liege & Lief
Steeleye Span - Now We Are Six
The Waterboys - This Is The Sea
Steeleye Span - Commoner's Crown
Fairport Convention - What We Did On Our Holiday's
Fotheringay - 2
Kate & Anna McGarrigle - s/t
Dave Cousins - Two Weeks Last Summer
Kate & Anna McGarrigle - Dancer With Bruised Knees
The Byrds - Turn, Turn, Turn
The Byrds - Mr Tamborine Man

Listan är hämtad från hans blogg .

Göteborgsmusik: Amanda

Jag tror det var 1987. En kväll tyckte min flickvän att jag skulle följa med och lyssna på en kör. Hur kul lät det på en skala? Körmusik var för mig grånande gubbar som stod som fastfrusna och sjung allvarligt.
Amanda visade sig vara något helt annat. Unga killar och tjejer sjung, dansade och gestaltade. Allt på en gång. Även deras val av musik kändes nyskapande. De sjung det mesta, inte minst världsmusik, men också Taube såväl som dånande rock. Allt framfördes med både stor känsla och teknisk briljans.

Jag minns att jag var alldeles omtumlad efteråt.
Aldrig hade jag upplevt en föreställning som gripit tag i mig så fullständigt.

Helt klart revolutionerade Amanda körmusiken. Många har inspirerats och idag är det få körer som står rätt upp och ner med näsan i nothäftena.
Amanda har gjort många medlemsbyten sedan åttiotalet, men sångensemblen finns fortfarande och gör konserter med ojämna mellanrum. De har gett ut flera bra skivor ,men det framförallt är live de skall upplevas. De finns på Spotify.

Nick Drakes influenser?

Varför lät Nick Drake som han gjorde? Vad hade han egentligen för influenser? Ofta buntas han ihop med övriga brittiska folksångare från sextiotalet.

Visst var han påverkad av dåtidens folkvåg, men Nick var helt klart annorlunda. De flesta gitarrister som hängde på Londons folkklubbar var starkt inpirerade av Davy Graham. Denne gitarrist hade utvecklat någon slags brittisk variant på den spelstil som amerikanska bluesgitarrister hade. I tidiga inspelningar med Nick kan man höra att även han provade på denna teknik, men han var inte särskilt duktig. Istället skapade Drake sitt alldeles egna sätt att spela och stämma gitarren. Även hans sätt att sjunga var klart udda. Han fraserade och höll ut på toner som ingen annan folksångare.

Förklaringen till allt detta är helt enkelt den att Nick Drake hade en hel rad med influenser som inte hade ett dugg med folkmusik och rock att göra. För det första var han inte gitarrist från början. Han var duktig på både saxofon och piano långt innan han började spela gitarr. På dessa instrument spelade han framförallt klassikt och jazz. När han som tonåring började köpa skivor så var det mest jazzplattor med bra saxofonister som inhandlades. I hemmet fanns dessutom mamma Molly som spelade och sjung egna sånger i någon slags vemodig music hall och kabaré stil. Denna musikaliska bakgrund lyser tydligt igenom när Nick börjar göra egen musik. Medan övriga brittiska folkmusiker lät väldigt amerikanska så fanns det en brittisk ton i det som Nick gjorde. Påverkan från såväl konstmusik som jazz hörs också.
Förvånansvärt få av dagens singer/songwriters gör covers på Drakes musik, trots att de ofta anger honom som influens. Det är däremot ganska vanligt att jazzmusiker väljer att spela hans musik. Kanske är det ganska logiskt. De känner sig troligen mer hemma i hans melodier och harmonier än folk och rockmusiker.

Här är en spellista med Nick Drakes musik i jazzversioner:

Nick Drake jazz
Och en med hans influenser:
Nick Drakes influenser