Bernt Staf

En dag - i slutet av sextiotalet - kommer Bernt Staf in på Anders Burmans kontor. Det är Jojje Wadenius och Fred Åkerström som, bokstavligt talat, hittat Bernt på gatan och fått honom till skivbolaget Metronome . Nu står Bernt där med sin akustiska gitarr och tar ton. Anders hör en svensk visssångare med säregen röst och ber genast den unga mannen att skriva kontrakt . Föga anar skivbolagsdirektören vilken personlighet han knyter till sitt bolag.
Bernt Staf visar sig nämligen vara mycket mer än en ännu svensk vissartist. Väl i skivstudion kokar Bernt snart en alldeles egen gryta på visa, progg, psychedelia och rock. Musikaliskt kan man dra paralleller till engelska och amerikanska artister vid samma tid. Till exempel Mick Softley eller Roy Harper, men Bernt går egentligen inte att jämföra med någon annan.

1970 kommer hans första LP: ”När dimman lättar”. Skivan blir en succé, Bernt hamnar på svensktoppen och vinner grammis. Familjelycka heter låten som blir svensktoppshit, en tidstypisk visa som placerar Staf bredvid herrar som Cornelis och Åkerström. De som tar sig tid att lyssna på hela LP:n märker dock att den innehåller mer än visa. I sånger som ”Hovmästarsoppa” och ”Uppståndelsen” blandas den politiska visan med psychedelia och rock.
Musikaliskt fortsätter Staf i samma stil på sitt andra album: "Vingslag". Texterna är däremot förändrade. Politiken tar  mer plats . Det är en arg och högljudd vänster-miljö-aktivist som hörs i sånger som ”Landsbygdens avfolkning” och ”Färg ton och ord”.

Kanske fick Anders Burman nog av denna obekväma, politiska yngling. Hur som helst bytte Staf skivbolag till sin tredje platta; "Valhall".
Silence- en av proggrörelsens bolag- tog nu emot den radikale visrockaren. Men Bernt Staf fann sig aldrig riktigt tillrätta i proggrörelsen heller. Han var en politisk vilde som inte passade en i musikrörelsens allt smalare fåra. Det blev bara en skiva på Silence.
Musikaliskt är den tredje skivan spännande. Delar av Kvartetten som sprängde kompar på albumet. Kvartetten ger vissångaren smått artrockiga arrangemang. Ändå känns Bernt igen. Det viktigaste finns där. De typiska, egensinniga och vackra melodierna. För än om jag fängslas av Bernts politik, personlighet, röst och hans annorlunda arrangemang, så är det framförallt hans melodier som dröjer sig kvar långt in i hjärtat på mig.

Blir du nyfiken på Bernt Stafs musik? Lyssna då på hans skivor. Jag rekommenderar att du börjar med de tre första, men även albumet; ”Vår om du vill” är värd att lyssna på. På den skivan gör Bernt bl a världsmusik, långt innan begreppet fanns.
Några av albumen kan vara svåra att få tag på. Enklast att hitta är samlingen Guldkorn. Den innehåller de två första LP skivorna och finns på Ginza för 59 kr.

Du kan läsa mer om Bernt Staf här:
Bernt Stafs hemsida

Spellista på Spotify

Ny Layout!

Ja, jag tyckte det var dags för lite förändring.
Vad tycks?

Tyst, för fan!!

Ursäkta rubriken, men orden syftar på de känslor som ibland väcks när jag är på konsert. Nä, jag vill inte att artisten skall hålla käft, det är istället de som står bredvid mig som då och då väcker min ilska. Människor, som jag antar har betalat lika dyr biljett som jag, ägnar konserten åt att dricka öl och snacka skit. Det får de väl i och för sig göra, men inte rakt in i örat på mig.
Under årens lopp har detta hänt ett antal gånger.

Jag minns särskilt Pink Floyds The Wall konsert i London, 1981. Jag och mina vänner hade tagit oss dit för stora pengar och förväntade oss vårt livs konsert.
Då kommer två asfulla, skrikiga människor och sätter sig alldeles bredvid oss. Dessa visar sig vara svenskar. Som tur var vinglade de vidare efter någon låt.

Någon gång har jag faktiskt sagt till folk som pratat och skrålat.
Jag tror jag har sagt något i stil med:
- Vill ni dricka öl och prata gamla minnen så kan ni väl göra det någon annanstans än i mitt öra. Jag har inte betalat 400 spänn för att lyssna på er.
Efter en sådan utläggning brukar de se skamsna ut och tystna.

Jag minns dock en man som inte gick att tala till rätta.
Det var på Roskildefestivalen,någon gång på åttiotalet.
Kate & Anna McGarrigle spelade inne i folkmusik tältet. Det var fullt med sittande publik i tältet och de två systrarna började sin lågmälda föreställning.
Då kom en två meter lång dansk in i tältet, iklädd skinnkläder, nitar och stilenlig skinnkeps.
- Åha åha, mera rock n' roll skrek han.
- Tyst! vrålade folk tillbaka
Han tystnade något, men fortsatte att stå upp och dansa fram och tillbaka.
- Sitt ner, ropade folk
- Rock n' roll, blev svaret
Efter en kvarts kamp mellan den fulle dansken och övriga publiken, började systrarna på scen se klart fundersamma ut.
Då reser sig en ung kvinna upp från publikhavet. Med en öl i handen går hon fram till mannen som vägrar sitta, lyfter på hans keps och häller sin öl över det rakade huvudet.
Applåderna blir enorma. Skinnmannen blir helt tyst, vänder på klacken och går ut.
Fortsättningen av konserten blev, för övrigt, lysande.

Denna text är inspirerad av det Ola skrev här:
theicerage.blogspot.com

Mick Softley

Ibland tror jag att jag har fullständig koll på brittisk folkrock, åtminstonde det som hände mellan 1968 - 1980 (eller nåt sånt)
Visst har jag lyssnat på mycket, men det dyker ständigt upp artister som jag aldrig hört talas om och som visar sig vara förvånansvärt bra.
Senaste namnet är Mick Softley. Denna kringresande folksångare började sin karriär redan under tidigt sextiotal, var kompis med Donovan och gav ut sin första skiva 1965. Softley kände sig inte hemma i musikbranschen och tackade för sig. I fem år levde han ett kringflackande liv, innan han återvände och gav ut sin andra skiva; "Sunrise".
Detta album har jag lyssnat mycket på den senaste tiden. Det är något av det bästa jag hört på mycket länge. Softley rör sig i samma musikaliska tradition som t ex Bert Jansch och Donovan. Precis som Donovan blandar han in en hel del psychedelia i folkmusiken. Resultatet blir en personlig folkrock-gryta som är väl värd lyssna mycket på.

Nedan får ni ett smakprov från albumet; "Sunrise".



Avslutningsvis vill jag tacka en av mina nätkompisar - soothsayer - för att han tipsade om Softley.

Låtarna jag får på hjärnan

Ofta händer följande:
Jag vaknar, gnuggar mig i ögonen, sätter mig på sängkanten och hör låten. Nä, det är inte så att någon musikanläggning står på i huset. Musiken kommer innefrån mitt eget huvud. Under natten har en envis melodi krypit in i min kropp och nu sitter den likt tuggummi i hjärnan och tvingar min mun till att gång på gång sjunga, eller i varje fall nynna. Ofta dröjer sig låten kvar till långt fram på dagen och i värsta fall smittar jag både min familj och mina jobbarkompisar med den.
Allt detta vore någorlunda okey om det var bra låtar som smög sig in under natten, men så är det nästan aldrig.
Vedervärdiga nonsenslåtar är det för det mesta. Just nu är det den där norska schlagervinnaren som envisas med att hälsa på när jag sover och dröja sig kvar halva dagen.

Situationskopplade skivor

Många skivor gör sig bäst i vissa situationer. Diskningen blir bäst med viss musik, gräsklippningen med en annan och dammsugningen kan bli rent av plågsam om jag väljer fel platta. Har du liknande erfarenheter? Läs då denna lista på skivor som gör vardagens situationer mer njutbara.

DAMMSUGAR-SKIVAN:
Southside Johnny and the Jukes - At least we got shoes
Högt tempo hela tiden. Fläskig blåssektion och hela rockhistorien i ryggmärgen. Att dammsuga till det här går som en dans.

SJÄLVVALD ENSAMHET-SKIVAN:
Nick Drake - Five leaves left
Jag går ner i varv, hjärnan klarnar och jag tankar inför fortsatt umgänge

CYKLA-SKIVAN:
Andra Generationen - Kärlekens språk
Denna balkanmusik får mig att cykla fort utan att bli trött, trots att jag är otränad

ÅKA TÅG-SKIVAN:
En skiva jag aldrig hört förut. Det är på tåg jag lyssnar in mig på musik som är ny för mig

FEST-SKIVAN:
Hitsville USA- The Motown Singles Collection 1959-1971 4CD-BOX
Gillas av alla, men allra mest av mej

MYS MED FRUN-SKIVAN:
VA- Tillägnan Kärlekssånger.
Vackra visor med fantastiska sångerskor, då glömmer man alla gräl

DISKA -SKIVAN
John Coltrane - Ballads
Det är inte så ofta jag diskar för hand numera. De gånger jag gör det så blir diskningen lugn och njutningsfull med denna coola jazz

KLIPPA GRÄSET-SKIVAN
ELO- Out of the blue
Eftersom jag har en maskingräsklippare så krävs här hög,snabb och basig musik. Out of the blue är perfekt. Om jag blir döv om några år så vet ni vad det beror på.

Michael Jackson som skröna

Michael Jackson var en av popmusikens allra största. Just därför var han också omgiven av mer rykten och skrönor än någon annan.
Jackson är det tydligaste exemplet på att den muntliga berättartraditionen lever bland vanligt folk. Precis som i alla tider berättar man för varandra om sådant man inte förstår och om sådant som skrämmer. Förr i tiden var det troll, vättar och skogrån man berättade om, numera handlar historierna bland annat om kändisvärlden. Den det berättas mest om är, utan tvekan, Jackson. Du kanske säger att historierna om honom till viss del är sanna. Då svarar jag att det kan så vara, men det fanns allt en hel del sanning i de gamla trollsägnerna också.

De senaste berättelserna om Jackson handlar om vad som skall hända efter hans död. Bland annat berättas det att den planerade offentliga begravningen har blivit inställd. Det blir inget med planerna på att sörjande skulle få se en död Jackson i en glaskista på Neverland.
Skälet till detta sägs vara att Jacksons kropp är så vanställd av alla skönhetsoperationer. Det är inte bara näsan som är förstörd, hela ansiktet har börjat ruttna, något sådant kan man inte visa upp i en glaskista.

Michael Jackson är död men berättelserna om honom kommer att leva i många, många år. Som alltid kommer det vara den spännande, skrämmande och mest underhållande historien som vinner över sanningen. Sanningen är helt enkelt inte en tillräckligt bra historia.

Ps: Om du vill ha den -just nu- mest spridda historien om Jackson, så googla på: michael jackson lego joke.

Michael Jackson som skröna 2

Michael Jackson som skröna 3