I år har jag lyssnat mer än någonsin på ny
brittisk folkmusik. Några album har redan presenterats bland 2016 års recensioner.
Här kommer fler.
Sam Carter - How
the city sings
Denne gitarrist och låtskrivare går från klarhet till klarhet. Hans spelstil
har jämförts med John Martyn, men Sam Carter är framförallt sin egen. Med stor
musikalisk nyfikenhet blandar han friskt folkrötter med 2000-talets ljudbild.
Ibland är det en spröd akustisk gitarr som dominerar, men lika ofta dundrar
det. I "The Grieved Soul" samsas mjuk folksång med distad elgitarr
och "Tuanting the dog" är tung elektrisk folkrock, för att bara ta
två exempel. Någon gång överraskar Carter fullständigt, som i den sextiotalssouliga
"One last qlue". Eftersom jag är den jag är så älskar
jag förstås allra mest plattans mest lågmälda spår, nämligen titellåten.
Heidi Talbot - Here we go 1,2,3
Vid en första lyssning låter irländska Heidi Talbots musik oförändrad, lugn och
trygg. De akustiska, traditionella instrumenten dominerar och hennes röst låter
som kommen från en irländsk hed.
Men skenet bedrar. Det har hänt mycket i Heidi Talbots liv sedan förra albumet,
bland annat har hon förlorat sin mor. Flera av sångerna präglas av sorgen
efter mamman, bland annat "The year that I was born". Albumet
består till stor del av originallåtar, åtta av tio spår har hon skrivit själv.
Jag älskade Talbots förra skiva och sakta men säkert växer detta album upp
mot samma höjder.
Kate Rusby - Life in a
paperboat
Hon är den okrönta drottningen bland - nu levande- brittsika folksångerskor.
På denna nya skiva är rösten starkare än någonsin, så vacker att huden knottrar
sig. Arrangemangen är i grunden akustiska, men där finns också sparsam synt och
programmerade trummor. Albumets höjdpunkt är den hjärtskärande titellåten
"Life in a paperboat", en sång som handlar om flyktingkatastrofen.
Min bloggkompis Stefan Lundin har recenserat flera andra bra album med brittisk
folkmusik från 2016. Nedan finns länkar till artiklarna
Seth Lakeman
Jim Moray
Megson
Snabb respons. Tre mycket bra sånger, inte minst av Sam Carter vars låt nästan är sakral, Heidi Talbot, mycket irländska folktoner inbäddade i den sången och slutligen Kate Rusby med en mycket fin sång. Gemensamt är att starka melodier ger detta uttryck, det behövs egentligen inget mer, inga storvulna arr eller så. Får definitivt lyssna mera på dessa nya alster. Är då detta ett mycket bra år för den brittisk-irländska folkmusiken? Kanske, men så har jag också lyssnat lite mera själv i år (där skulle jag tro att jag ligger i lä av dig, Drake). Onekligen finns det en uppsjö av nya talanger och många av de äldre förnyar sig som Jim Moray, t.ex. I en tid av mycken fabrikstillverkad pop känns det skönt att det finns musiker som vårdar det jordnära och innerliga. Därför behöver åtminstone jag ta avstamp i folkmusiken och dess moderniserade former. Nu väntar för min del nya inspelningar, kanske blir det en hel CD, det får vi se. Väntar spänt på din traditionella best-of-the-year-lista, Drake.
SvaraRaderaSåg Sam Carter före några år sen:
SvaraRaderahttps://thirsty-boots.blogspot.com/2013/10/lysande-samarbete-over-granserna.html