Nobelpriset till Dylan - en bugning åt rockmusikens generationer

Det var verkligen på tiden att en låtskrivare fick litteraturpriset och självklart var det Bob Dylan som skulle ha det. Priset är en bugning åt de generationer som till stor del fått sina litterära intryck från rocktexter.
Fram till tidigt sextiotal hade rock och -poptexter mest varit lättrimade ordsjok om hjärta och smärta.
Då kom Bob Dylan. Denne uppkäftige slyngel lät oss plötsligt förstå att en låttext kunde vara livsviktig.

”My back pages” från1964 är bara ett exempel:

”Crimson flames tied through my ears, rollin’ high and mighty traps/Pounced with fire on flaming roads using ideas as my maps/’We'll meet on edges, soon’ said I, proud ’neath heated brow/Ah, but I was so much older then, I'm younger than that now”

Dylans sätt att skriva låttexter har betytt otroligt mycket för all rockpoesi. Han visade vägen, öppnade en dörr och många har följt efter .

Varje ny generation har haft sina rockpoeter, Springsteen och Morrissey är bara två exempel. I en modern rocktext har man kunnat tanka sin själ på ett sätt som människor tidigare bara gjorde i poesi och romaner.

Några gnällspikar  har redan påstått att Dylan inte är värdig priset. Han är ju varken  romanförfattare, riktig poet, eller ens dramatiker.
Själv tycker jag att det var fullständigt naturligt att en som skriver låttexter fick utmärkelsen. Det är nämligen, sedan länge, den överlägset största litterära genren och berör så mycket fler människor än vad smal poesi ens kommit i närheten av.