Lake – The world is real
Lake gör just den typen av lunka-på-i-halvfart-pop som jag gillar. Gruppen har kallats både lofi och indie, men numera är arrangemangen ganska stora och ibland rätt så radioanpassade. Låtarna smakar ofta lite jazz . Jag kan inte låta bli att associera till både Steley Dan och Prefab Sprout, men det är väl för att jag är så gammal. En yngre lyssnare skulle säkert jämföra med något hippt indie band.
Lake gör just den typen av lunka-på-i-halvfart-pop som jag gillar. Gruppen har kallats både lofi och indie, men numera är arrangemangen ganska stora och ibland rätt så radioanpassade. Låtarna smakar ofta lite jazz . Jag kan inte låta bli att associera till både Steley Dan och Prefab Sprout, men det är väl för att jag är så gammal. En yngre lyssnare skulle säkert jämföra med något hippt indie band.
Laura Mvula – Sing to
the moon
Jag tror jag fått en överdos av unga ledsna män med akustisk gitarr. Hur skönt är det inte då att höra Laura Mvula. Hon kommer ur en helt annan musikalisk tradition. Någonstans i gränslandet mellan soul och jazz tassar hon omkring och skapar sitt alldeles egna lilla universum. Rösten är himmelsk, stråkarrangemangen snygga och närvaron alltid 100%. Ibland är det bara Laura och piano, vid andra tillfällen blir ljudbilden stor och rösten - eller snarare rösterna - går på spännande upptäcktsfärd. Än om uttryckssättet är helt annorlunda än hos mina ledsna gubbar så är känslorna liknande. En varm, vemodig kärlek strömmar ur högtalaren när jag sätter på Sing to the moon. En kärlek som jag så väl behöver när höstlöven faller och mörkret kryper närmare.
Jag tror jag fått en överdos av unga ledsna män med akustisk gitarr. Hur skönt är det inte då att höra Laura Mvula. Hon kommer ur en helt annan musikalisk tradition. Någonstans i gränslandet mellan soul och jazz tassar hon omkring och skapar sitt alldeles egna lilla universum. Rösten är himmelsk, stråkarrangemangen snygga och närvaron alltid 100%. Ibland är det bara Laura och piano, vid andra tillfällen blir ljudbilden stor och rösten - eller snarare rösterna - går på spännande upptäcktsfärd. Än om uttryckssättet är helt annorlunda än hos mina ledsna gubbar så är känslorna liknande. En varm, vemodig kärlek strömmar ur högtalaren när jag sätter på Sing to the moon. En kärlek som jag så väl behöver när höstlöven faller och mörkret kryper närmare.
Tony McManus –
Mysterious Boundaries
Tony är en gubbe med akustisk gitarr, men utan sång. Han kommer från folkmusikvärlden, men att genrebestämma denna akustiska gitarrmusik känns ointressant. Tony tar med lyssnaren på en stämningsfull resa. Utan ekvilibristiska konster och helt befriad från högt tempo dämpar Tonys musik oron inom oss. Tror nu inte att detta är New age muzak, nä långt ifrån. Det är fantastisk gitarrmusik, varken mer eller mindre.
Tony är en gubbe med akustisk gitarr, men utan sång. Han kommer från folkmusikvärlden, men att genrebestämma denna akustiska gitarrmusik känns ointressant. Tony tar med lyssnaren på en stämningsfull resa. Utan ekvilibristiska konster och helt befriad från högt tempo dämpar Tonys musik oron inom oss. Tror nu inte att detta är New age muzak, nä långt ifrån. Det är fantastisk gitarrmusik, varken mer eller mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar