söndag 7 juli 2013

Musiken versus personen



I dagarna har debatten om Kaj R Hansson åter väcks till liv i min lilla värld. Den enda skiva Kaj gav ut kom nämligen med på min lista över de 100 bästa svenska albumen.  Kaj var inte bara musiker, utan även grovt kriminell, dömd för åtskilliga brott och anklagad för många fler. Så fort jag nämner hans namn på nätet påminner folk mig om hans brottsliga bana. Några tycker till och med att vetskapens om hans "härjningar" gör det svårt att spela hans skiva.
Dessa reaktioner har fått mig att fundera. Kaj R Hansson må ha varit extrem, men visst finns det många fler exempel på fall där privatpersonen kan stå i vägen för musiken.
Vi som har arbetat som arrangörer har stött på det ibland, artisten vars musik vi älskar kommer och visar sig vara en grinig djävul inför framträdandet och ibland t o m på scen.
Med åren har jag försökt lära mig att hålla isär privatperson och musikern. Så länge någon förmedlar viktiga känslor och får mig att må bra, så  försöker jag strunta i det faktum att artisterna ibland är ganska odrägliga privat. Det är inte alldeles lätt, men jag planerar faktiskt inte att flytta ihop med dem , så  deras personliga tillkortakommanden borde inte vara särskilt viktiga för min musikupplevelse.
Vad tycker du?

Läs mer om Kaj R Hansson här

Och om hans skiva


Förresten finns Kajs platta äntligen på Spotify. Lyssna här

1 kommentar:

  1. Tänker att det ibland finns krafter, alltså marknadskrafter som använder en artists otrevlighet, kanske kriminalitet, drogmissbruk eller annann personlig misär som marknadsföring av artisten. Detta känns för mig långt värre än att människor har tillkortakommanden. Om människor vars musik ska lyssnas på behöver vara på ett visst sätt, då måste de väl läras kännas? En omöjlighet. Smidigare att låta sig beröras av det som berör.

    SvaraRadera