Jag och min fru, Birgitta, sätter oss till bords på restaurangen. De
vidöppna fönstren gör att vi hör vågorna slag mot stranden och ser hur solen
klättrar ner i havet. Denna fantastiska sommarkväll väntar vi på Lasse
Tennander. Redan vid konsertens första sånger tittar Birgitta och jag på
varandra och ler igenkännande. Vid låt efter låt reagerar vi likadant. Musiken
väcker minnen och får känslorna att bölja. Jag inser att Tennander är en av de
få artister vars musik rett ett bo i bådas hjärtan. Sångerna har följt oss i så
många år att de känns som om orden handlar om våra liv. När Tennander sjunger ”Så
gott vi kan” är det tiden i vår första lägenhet som kommer för mig och när hans
gitarr plockar fram tonerna till ”Hela världen håller andan” så är det våra
barn vi tänker på.
När Lasse så småningom spelar sina gamla progglåtar så minns vi våra egna drömmar om en bättre värld, inte minst ”Revade segel” får våra ögon att fuktas. Birgitta har berättat hur hon spelade den låten och grät dagen efter kärnkraftsomröstningen.
Under pausen ber vi Lasse att spela vår låt. Han ser förvånad ut, är inte säker på att han minns den. När andra set börjar gör han en gest bort mot oss och säger: ”Kvinnan där borta önskade en gammal låt som jag fått repa in i restaurangköket, här kommer den”. ”Min dröm är ganska enkel”, börjar han. Det är de första orden på ”Lisas Dröm”, en sång som varit med oss i så många år. Vi sjung den högt i vår risiga första bil. Birgitta spelade den på den spruckna gitarren i den där soffan som en gång hade varit vit. Det är också sången som hon uppträdde med på mitt femtioårskalas.
Tusen tack, Tennander, för att du gjorde den för oss.
När Lasse så småningom spelar sina gamla progglåtar så minns vi våra egna drömmar om en bättre värld, inte minst ”Revade segel” får våra ögon att fuktas. Birgitta har berättat hur hon spelade den låten och grät dagen efter kärnkraftsomröstningen.
Under pausen ber vi Lasse att spela vår låt. Han ser förvånad ut, är inte säker på att han minns den. När andra set börjar gör han en gest bort mot oss och säger: ”Kvinnan där borta önskade en gammal låt som jag fått repa in i restaurangköket, här kommer den”. ”Min dröm är ganska enkel”, börjar han. Det är de första orden på ”Lisas Dröm”, en sång som varit med oss i så många år. Vi sjung den högt i vår risiga första bil. Birgitta spelade den på den spruckna gitarren i den där soffan som en gång hade varit vit. Det är också sången som hon uppträdde med på mitt femtioårskalas.
Tusen tack, Tennander, för att du gjorde den för oss.
När vi lämnar restaurangen är sommarnatten ännu ljum och
våra hjärtan är varma. Vi har fyllt på med bränsle, och fått ny energi. Visst har vi ägnat oss åt en sentimental orgie
i nostalgi, men i vår ålder tror jag att man behöver nostalgin som smörjolja i livshjulet.
Den ger kraft till att se framåt och ha framtidstro. Tack ännu en gång
Tennander för att du gav oss ny kraft.
"Nostalgi som smörjolja i livshjulet" - Det gav mig ett igenkännande skratt...
SvaraRaderaLasse Tennander är även hos mig förknippad med så många minnen och viktiga milstolpar. Har gjort en hel del oförglömliga låtar, men det var ett tag sen ...
"Hela världen håller andan" och "Kärleken till livet" är två av de bästa låtar som gjorts på svenska. "Med Revade Segel" också förstås...
Sen minns jag när han på kvällen dagen vi hade kärnkraftsomröstningen stod på scenen i Eskilstuna med en nyskriven sång:
"Okej, jag är beredd... Jag ska käka mina jodtabletter varje dag och hoppas..." Något i den stilen.