Van Morrison och jag

- Du borde gilla Van Morrison!
Hur många gånger har jag inte hört det? Visst, jag kan hålla med. Det Van gjort liknar mycket av det som trängs i mina skivhyllor. Ändå har det varit nästan omöjligt för mig att gilla hans musik.
Jag började med Astral Weeks, det skulle vara den perfekta plattan för mig.
- Om du gillar ledsna gubbar, så är Astral weeks det ultimata, sa man.
Jag lyssnade och lyssnade, men fattade ingenting, melodierna fastnade inte, sången lät konstlad, det mesta kändes fel.

Nästa försök var Common one. Den plattan består av en muttrande Morrison som drar ut på skissliknande låtar tills de blir till 10 minuter långa sömnpiller.
Inte blev jag mer förtjust i denna man när jag såg honom live. Surare gubbe får man leta efter, t o m Dylan framstår som en charmknutte i jämförelse.

Först helt nyligen förstod jag att jag faktiskt gillar surgubben, åtminstone delvis. Felet var bara att jag inte lyssnat på de rätta plattorna. Eftersom jag alltid älskat tungsinta singer/songwriters, så var det naturligt att lyssna in plattor som drar åt det hållet. Men den sidan hos Van tilltalar mig inte alls. Han blir ofta mässande och långtråkig. I denna genre står han sig slätt mot storheter som t ex Scott Walker, Nick Drake och Leonard Cohen.

Den Van jag gillar är soulgubben. När han låter som en vit Otis Redding med fläskig blåssektion och en röst som hämtar kraft nere från tårna Då visar han att han är en av de allra bästa sångarna som vandrat på denna jord.
Även ballad- Morrison är bra när musiken får smaka soul/ gospel och inte jazz/konstmusik. Blåset byts ut mot stråkar eller orgel och han låter som en gråtande pastor
Fattar du inte vad jag yrar om? Lyssna då på min spellista på Spotify

Musik som är svår att få tag på

Det finns massor av musik som är svår att få tag på. Det kan bero på att den aldrig getts ut, men det vanligaste är att skivan är utgången. Den finns inte i butik, inte på Spotify och inte till laglig nedladdning. Just sådan musik kommer denna blogg att bjuda på i fortsättningen. Du kommer inte kunna ladda ner något,men väl lyssna på musik som inte finns tillgänglig i butik eller på Spotify

Först ut är Björn Holm.
Björn Holm släppte några album på åttiotalet, sedan blev det inga mer skivor. Björn fortsatte dock att göra musik fram till sin död. Här är en sång som inte tidigare getts ut.



Björn Holm - And so it goes

Hawkey Franzén - Visa från Djupvik

Hawkey Franzén är en bortglömd guldklimp i svenskt musikliv. Under sextiotalet spelade han i Lea Riders Group, bl a tillsammans med Jojje wadenius. Lea Riders Group är mest kända för sin musik till filmen: ”Dom kallar oss mods”. När Jojje bildade ”Made in sweden” 1968, satsade Hawkey i stället på en solokarriär. 1970 kom hans första platta ”Visa från Djupvik”. Skivan är en slags temaplatta om Hawkeys tid på fångvårdsanstalt för vapenvägran. Tillsammans med Pughs "Ja dä ä dä" så är ”Visa från Djupvik” den första rockplattan på svenska.
Visa från Djupvik innehåller en alldeles unik blandning av jazz, blues, visa och rock. Musiken låter som om tidiga Chicago och Blood Sweat and Tears möter Cornelis.
Sedan åttiotalet har HF främst sysslat med musik för teater, radio och TV

Lista på de HF plattor jag tycker man skall ha:
1969 Visa Från Djupvik
1971 Visa Från Gungor Och Sand
1971 Visa Från Och Till
1972 Visa Av Och Med
Hawkeys skivor finns på Spotify.

Syster Fritz

Vi lever en tid då idoltävlingar och skivbolagskriser likriktar musiken alltmer. Det talas om stil, närvaro, nå in i kameran och pitch, men allt är maskintillverkat.

Undrar var människan får plats?. Jag vill ha musiker som är på riktigt, som inte bara ler, utan som också svettas, fiser och har ångest.

Självklart skall det finnas musik för topplistorna, som massorna älskar och som får chipsen att glida lätt ner imagen. Det vore föraktfullt att säga något annat. Men det kantiga, skeva, inåtvända och nyfikna behövs också. Om inte annat för att vattna och inspirera den breda kulturen.

Tyvärr verkar Sverige snart vara för litet för att ha plats för något annan än maskintillverkad musik för massorna.
Men än finns det hopp. Här är ett exempel på musik som bryter ramar. Toner som aldrig får plats i idol, men väl i mitt hjärta:

Michael Jackson som skröna 2

Det kommer ständigt nya, osannolika berättelser om Michael.
De två senaste jag hört är:

Det sägs att Michael tappade sin näsa när han dansade i en musikvideo. Bildbevis skall finnas på en hemlig video.

Det lär finnas en annan film på när den den döde Michael förs in en helikopter. Plötsligt kan man se att han reser sig från båren. Han var alltså inte död.

Har du fler Michael berättelser? Skriv dem i kommentarer.

Läs mer om Michael Jackson som skröna

Michael Jackson som skröna 3

Det låter ju precis som...

Jag har hunnit bli medelålders. Bäst och mest lyssnade jag på musik för drygt tjugofem år sedan. Idag lyssnar jag mindre, men jag försöker fortfarande hänga med bland ny musik. Det är dock inte som förr. Musikupplevelsen är inte lika stark och jag tycker att jag hört det mesta förut.

Det är nästan som en sjuka. När jag hör Fleet Fooxes så tänker jag genast Crosby Stills Nash and Young och när Tori Amos strömmar ut ur högtalaren skriker jag Kate Bush.
Så håller det på.
Green Day låter som Jam eller kanske ändå mer Buzzcoks.
Devendra Banhart som tidiga T-Rex. (se Youtube-klippen nedan)
Antony and the Johnsons som Scott Walker
Jose Gonzales som Nick Drake
Tomas Andersson Wij som Jackson Browne
osv, osv.

Först var jag ganska plågad av denna sjuka, men numera tycker jag mest att det är kul.

Spellistor

Jag har roat mig med att göra spellistor på Spotify. De listorna ger en ganska bra bild av min musiksmak. Provlyssna gärna och om du gillar vad du hör; klicka på subscribe.



Singer/songwriters 63-79

Brittisk Folkrock

Tidig US Folkrock

Instrumentalt

Mitt pompösa sjuttiotal

Älsklingar-långsamt

2010 års bästa låtar

Singer/songwriters 90-00-tal

drakes pop

Östeuropa

Svenskt 70-tal

Visa

Sextiotals pop och psychedelia

Svensk Folkmusik

Jazz

Gubbrock