2000-talets bästa album. Plats: 2

Maria McKee - Late December (2007)Skall jag vara ärlig så har jag lyssnat ganska lite på Maria Mckee genom åren. Jag gillade hennes debutalbum när det kom 1989. Det var en ganska typisk singer/songwriter platta men stack ändå ut genom Marias välskrivna melodier och hennes starka röst. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. McKee har gett ut många album men det har liksom aldrig blivit av att jag lyssnat. Så tog jag mig då äntligen tid till att höra på en ny skiva med denna vackra röst och jag blev minst sagt överraskad. Late December är något helt annat än Marias debut, borta är Singer/songwritern, den akustiska ljudbilden och den tillbakalutade stämningen. Här presenteras ett kaleidoscope av melodramatisk rock. Arrangemangen är stora och tempot är högt. Maria har helt klart hämtat inspiration från några av rockens mästare. En låt som "Agood heart" smakar Phil Spector, "Distine" låter Queen och i "Too many heroes" lyser Springsteen influenserna igenom. Därimellan påminner det om både Brian Wilson och Burt Bacharach. Tro nu inte att detta är opersonlig och splittrad musik, ånej, Maria ger av hela sin själ. Rösten far rakt in i hjärtat på mig och rytmen får min stela kropp att komma så nära dans som den klarar av.

Late December är helt klart 00-talets näst bästa platta

2000-talets bästa album. Plats 3

Kenny Håkansson-Mitt Hjärtas gåtbok (2001)

Kenny Håkansson är mest känd som Mr. Kebnekaise. Rockgruppen som gjorde spelmanslåtar på elektrisk, psychedelisk gitarr och fick sjuttiotalets unga att gilla folkmusik. Under åttiotalet var Kenny medlem i Dag Vag, då under namnet Beno Zeno. Men denna platta är varken psychedelisk folkrock eller Dag Vag musik. Detta är ett visalbum. Kenny Håkansson har nämligen haft en smått hemlig passion i över 20 år. Han har tonsatt Erik Axel Karlfeldt. Med Karlfeldts samlade verk framför sig och gitarren i knät har dikt efter dikt fått musik. En och annan Strindberg och Boye har också blivit tonsatta.
2001 blev dessa sånger till ett album producerat av Peter R Eriksson. Min första tanke var att detta är ingenting för mig. En sextioårig rockgitarrist tonsätter en poet från 1800-talet . Det verkade hur mossigt som helst. Visst hade jag först lite svårt för de ålderdomliga texterna, men de vackra orden, de starka melodierna och Peter R:s produktion har fått mig att kapitulera. Inte minst överraskar Kennys sångröst. Denna man som mest ägnat sig åt instrumentalmusik, sjunger riktigt, riktigt bra.
Det kanske kan vara på sin plats med en varning. Om man förväntar sig en platta som påminner om det Håkansson gjort förut blir man djupt besviken. Visst finns det lätta psychedeliska inslag men främst är det akustiskt och lågmält. Det är heller ingen vanlig visskiva. Det märks att Kenny kommer från en helt annan musikaliskt värld och hans visor blir därför olikt det mesta som gjorts tidigare. När folk söker sig in på musikaliska vägar som är nya för dem blir resultatet ofta spännande, så även här

Detta är personligt och innerligt på ett sätt som gör att plattan i allra högsta grad förtjänar sin höga placering på min lista.

2000-talets bästa album. Plats:4

Luka Bloom - Innocence (2005)
Med jämna mellanrum får jag frågan: Vad gillar du för typ av musik?

Jag har lite olika svar men ett är:
- Jag gillar ensamma, ledsna gubbar med akustisk gitarr.
Luka Bloom är en sådan. En man, en akustisk gitarr, tänkvärda texter och tydliga folkrötter
- Låter lagom roligt, säger kanske du.
- Nä, det är inte roligt men det är bitvis så vackert att huden knottrar sig, svarar jag

Denne irländare hette en gång Barry Moore och verkade i skuggan av storebror Christy Moore, en av landets mest kända folksångare. Vad Barry än gjorde i sitt hemland var han framförallt lillebror till en kändis
Så Barry bytte namn till Luka Bloom, flyttade till USA och försökte slå sig fram som amerikansk folksångare. Nu, 20 år senare är han etablerad som artist på andra sidan atlanten
Detta är hans tionde album. Det är den akustiska gitarren och Lukas röst som dominerar. Ett fåtal andra instrument hörs i arrangemangen. En saxofon, en och annan fiol och tassande percussion finns där, men alltid respektfullt vid sidan av gitarren och rösten Texterna andas kärlek, tolerans, vänskap och förlåtelse. Låter kanske högtravande men jag uppfattar det bara som ömsint och äkta.
Skivan kom ut 2005 och jag vill minnas att jag inte hade den särskilt högt när jag listade det årets bästa album. Sedan dess har denna skiva vuxit och den växer fortfarande för varje lyssning

2000-talets bästa album. Plats:5

Thåström - Skebokvarnsv. 209 (2005)

Joakim Thåströms femte solplatta skiljer sig från det han tidigare gjort. De taggiga gitarrerna och den desparata rösten är borta. Detta är ett lågmält, akustiskt album.

Redan i den inledande "Brev till 10:e våningen"slås tonen an. Det är mollstämt och personligt. Texterna handlar bland annat om barndomens gata, ungdomens rockband och kärleken han aldrig fick. Det känns nästan som om en vän satt vid köksbordet och pratade förtroligt.

Kort sagt: detta är Thåström när jag gillar honom som bäst

2000-talets bästa album. Plats: 6

Willie Nile – Streets of New York
Detta är grabbig, bredbent amerikansk rock. Bruce Springsteen, Tom Petty, Bob Seeger, John Cougar Mellencamp och Steve Forbert är några av gubbarna som brukar förvalta detta arv. Flera gillar jag, någon älskas, men andra känns bara för mycket. Samma poser, likadana riff, evigt högtravande fraser om rötter och storstadens puls. En som stått för mycket av det negativa i grabbrocken är Willie Nile. Han har ofta spelat i div 2. När Springsteen känts äkta har Willies gester bara verkat påklistrade. Vad herr Nile gjorde med sig själv inför denna platta vet jag inte, men plötsligt föll allt på plats. Låt efter låt sätter sig som klister i hjärtat på mig. Ofta är det upptempo, ibland mer eftertänktsamt, men alltid med mycket kärlek och innerlighet.
Självklart är detta inte ett dugg nyskapande. Willie Nile kör på samma gamla väg som tusentals gjort före honom, men han gör det så bra att han kör ifrån de flesta.

2000-talets bästa album. Plats: 7

7. Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz - It's always you (2006)

Nu blir det jazz. Men inte introvert musik med långa solon och märkliga taktbyten. Nä, detta är vocal jazz i en spröd och vacker form. Steve Dobrogosz är en etablerad pianist som lyckats hitta sitt eget musikaliska utryck där blues och soul förenas med jazzen.

Anna Christoffersson är en ung sångerska som kom till Stockholm för att utbilda sig till sångpedagog. Hon träffade Steve och han föreslog samarbete. Resultatet blev detta album. En röst, ett piano, det är allt skivan innehåller, men det räcker mer än väl. Musiken är mjuk, harmonisk, men aldrig mesig, tvärtom är den oförutsägbar och spännande, särskilt för ett ganska otränat jazzöra som mitt.

Lyssna på myspace:

http://www.myspace.com/stevedobrogoszannachristoffersson

2000-talets bästa album. Plats: 8

8. Säkert!- Säkert! (2007)

Annika Norlin bestämde sig för att göra musik på svenska och Hello Saferide förvandlades till Säkert!

Det blev till ett av 2000-talets allra bästa album. Hade detta varit en lista över min familjs favoritplattor så hade Säkert! blivit etta. Det finns nämligen mycket få skivor som gillas av alla fyra i mitt hus men Säkert! är en sådan. Det är inte svårt att förstå varför, Annika blandar refränger som sätter sig som tuggummi på hjärnan med texter som alla kan känna igen sig i. Hon är enkel och smart på en gång. Klart vi älskar henne.