Brittiskt

Det är ingen hemlighet att jag är väldigt svag för brittisk musik. Det var sjuttiotalsbanden därifrån som fick mig att förstå hur fantastisk musik kan vara och det var örikets folkrock som var den folkmusik som först väckte mitt intresse. Idag är det den amerikanska folkmusiken, countryn och singer/songwriter traditionen som gäller även för många eruopeer, synd tycker jag. Faktum är att det i år kommit massor av bra brittsik folkmusik. Här är tre exempel :

Carrie Tree - Home to the Invisible
Detta är musik som inte går att sätta ettikett på. Visst låter det engelskt, men ibland även afrikanskt, medlemmar från Ladysmith Black Mambazo och Miriam Makebas band medverkar på två låtar. Gemensamt för hela albumet är att det smyger sig på som en tassande katt. Musiken kommer allt närmare hjärtat för varje lyssning. Ofta viskar Carrie fram texterna, arrangemanen är lågmälda och stora på en gång. Listan på medverkande musiker är lång, men ingen tar i, alla blir en viktig kugge i en stor musikalisk kram. Låter jag flummig? Ja, kanske, hur som helst väcker "Home to the Invesible" starka känslor.

Bellowhead - Revival
Bellowheads koncept är att ta traditionella brittsika låtar och arrangera dem med ett elvamannaband. Det blir stort, svulstigt och ibland alldeles underbart. På denna femte skiva lyckas de bättre än någonsin. Revival låter som folkmusik spelad av ett gammalt soulband från sextiotalet. Den stora blåsektionen används på liknande sätt och till och med rytmen känns soulig. För mig är detta partymusik, låtar som Roll Allabama och Rosemarie Lane får mig att dansa, vilket är lite av ett under.

Oysterband - Diamonds On The Water
Detta folkrockband har funnits länge och genomgått många faser. Deras senaste album är lugnare och snällare än på länge. Melodierna är välskrivna, stämsången sitter perfekt. Risken är bara att det så småningom kan bli som med en tjock filt; mysigt men lätt kvävande. Vi får se.