Instrumentalmusik

Den  instrumentala musiken redde tidigt ett bo i mitt hjärta. Jag lyssnade på allt från pompös instrumentalrock, till lågmäld, akustisk jazz och folk. I 19-20 års ålder  trodde jag till och med att instrumentalmusik var det enda som jag kunde tycka om. Numera lyssnar jag alltför sällan på den typen av musik men kärleken finns kvar.
Låt mig nämna några av mina gamla favoritplattor:


Keith Jarret- The Köln Concert (1975)

Jag tror aldrig jag ägde denna skiva själv, men den fanns i bekantskapskretsen. När te skulle drickas, förtroliga samtal skulle hållas eller när kyssar skulle utvecklas, då lyssnade vi ofta på"The Köln Concert". Musiken fyllde upp rummet på något magiskt sätt. Jag kunde aldrig skilja den ena låten från den andra. Än idag uppfattar jag skivan  mer som ett långt improviserat pianosjok. Ofta stillsamt, men ibland påträngande energiskt.


Thomas Almqvist - Nyanser (1979)

En skiva som revolutionerade min musiksmak. När punken härjade som mest kom detta album. En skiva som bjöd på instrumentalmusik med tydliga jazz och folkinfluener. Det var något helt annat än den musik som strömmade ur våra radioapparater i slutet av sjuttiotalet. Jag var nitton och föll pladask för denna nästan meditativa musik. Akustisk gitarr, tassande bas och en vilsen sax, var det som fyllde mitt rum när pickupen hoppade ner på vinylen.
- Det svänger ju inte
- Är mer ljud än musik, sa kompisarna
- Ni fattar inte nåt, svarade jag

Denna skiva håller än idag. När regnet faller och mörkret lagt sig då finns det knappt någon musik som griper tag i mig likt "Nyanser"


Camel - The Snow Goose (1975)

Progrock eller symfonirock kallades detta. Snow Goose är dock mycket vackrare och mjukare än det mesta i genren.


Savage Rose - Dödens triumf ( 1972)

Detta rockband gjorde vanligtvis ganska rak musik med Annisette vid mikrofonen. Detta är dock något helt annat. Dödens triumf är balletmusik. Låtskrivaren Thomas Koppel har här skapat stämningsfull instrumentalmusik med enkla medel. Underbart.


Popol Wuh - Fitzcarraldo (1982)

Jag såg Werner Herzogs film och fångades framförallt av Florians Frickes fantastiska musik. Den var pompös och minimalistisk  på en gång.  En del på skivan var inte särskilt njutbart, men allt var otroligt fascinerande.


Under åttio och nittiotalet tappade jag lite intresset. New age blev ett begrepp inom lågmäld instrumentalmusik, mycket lät opersonligt och utslätat. Först på senare år har min sons passion för filmmusik åter fått upp mina öron för tongångar som till stor del liknar det jag lyssnade på under sjuttiotalet

Nedan  finns två Spotifylistor. Lyssna på dem. Den ena har jag gjort ihop med min son. Tyvärr finns inte varken Fitzcarraldo eller The Köln Concert på Spotify.

Far och sons filmusiklista

Gamla instrumentala favoriter