Då och då hör jag en röst som greppar tag i mig. En stämma som höjer sig över det allmänna bruset, som sticker ut och väcker känslor.
Ofta är det inte frågan om en vacker och skolad röst, snarare en stämma som berör på andra sätt.
Lee Hazlewood var den första som fick mig att stanna upp, spärra upp öronen och tänka: wow!!
Då var jag sju.
Janis Joplin fick mig att reagera på liknande sätt, något år senare.
Numera är det sällan jag hypnotiseras av en röst på samma sätt, men det händer. Ebba Forsberg har en sådan där stämma som får mig att vara i himmelen för en stund
Håller med. Rösten behöver inte vara tekniskt bra, bara den förmedlar en känsla som går fram. Det är väl därför som jag har svårt för dansbandssångarna som jag tycker sjunger efter nån slags mall, strävar efter likhet. Även operaröster tenderar för mitt otränade öra att gå efter mallen som de fått sig itutad från diverse pedagoger. Ofta har dessa personliga röster avfärdats och hånats, inte minst tänker jag på hur Louis Armstrong fick utstå kritik för sin sångröst som faktiskt är helt outstanding.
SvaraRadera