Det var Jackson Browne som fick mig att förstå att ensamma ledsna gubbar med akustisk gitarr, är min grej. Under min uppväxt på sjuttiotalet nådde sällan sådan musik mina öron. Visst, Cat Stevens och en och annan Dylanplatta lyssnade jag ju på, men mest var det pompös sjuttiotalsrock på min skivspelare.
Min första Browne-platta var the Pretender, en skiva där Jackson nästan gråter in i mikrofonen. Det är sånger om sorg och saknad, präglade av hans frus självmord.
Jag blev smått besatt och började köpa upp allt med denna ledsna man. Det mesta var fantastiskt sorgligt, vackert och ärligt.
Min absoluta favoritplatta blev tillslut "For Everyman". Den är lika vacker som The Pretender, men mer akustisk och romantisk.
Jag minns hur jag kväll efter kväll lyssnade på albumet i min första egna lägenhet. Rummet fylldes med skivans musik, levande ljus och drömmar om den kärlek som verkade så omöjlig.
Efter upptäckten av Jackson Browne gick jag vidare och fann mer musik med ledsna gubbar och gummor. Än idag är det just sådana toner som ger mig ro och trygghet när vardagen tycks rasa eller känslorna river hål i mig. Många tar antidepressiv medicin, jag lyssnar på ledsna musiker. Jackson Browne är fortfarande en av de bästa.
Jackson Brownes bästa album:
1. For everyman (1973)
2. Running on emtpy (1977)
3. The Pretender (1976)
4. Late for the sky (1974)
5. Lives in the balance (1986)
6. I'm Alive (1993)
7. Hold out (1980)
Min favorit är "Late for the sky" med "For everyman" som god tvåa. Jag håller med om att Browne är som bäst i det akustiska/halvakustiska formatet då hans sånger kommer fram bättre. Tröst och hopp det ska god musik förmedla och i det idiomet verkar de bästa låtskrivarna.
SvaraRadera"His music has always been a balsam for the wound of life"
SvaraRadera- Alberto Manzano om Jackson Browne
Visst är det så!
Håller med "Soothsayer" om att "Late for the sky" är mästerverket, tätt följd av "For Everyman" och debutskivan "Jackson Browne".