lördag 16 januari 2010

Bob Dylan


Jag har aldrig varit någon stor Dylan fan. Samtidigt inser jag att knappt någon musiker har påverkat människors liv lika mycket. Bob har fått miljontals unga att fångas av musik, poesi och uppror.
Nästan alla de artister jag gillar är kraftigt inspirerade av mannen med den speciella rösten. Nick Drakes allra första inspelningar på rullbandspelaren var Dylan covers. Farport Conventions tidiga album är fulla av egna versioner på Bobs låtar. Sandy Denny var ett stort Dylan fan. Svenska singer/songwriters som Lundell och Ola Magnell är löjligt påverkade av denna amerikan.

Vad är det då som gjort att jag aldrig blivit en stor Dylan älskare? Med risk för att bli bombhotad så måste jag säga att han ofta sjunger för dåligt och att arren ibland är ganska slarviga. Hans låtar blir i många fall bättre om någon annan gör dem. Nämnda Fairport, men även Byrds, Bryan Ferry och Nationalteatern har alla gjort Dylan bättre än Dylan.

Det finns dock tre Dylan plattor som håller allra högsta klass.
Det är Blood on the tracks, Desire och Street Legal. De kom på rad under sjuttiotalet och är album med både bra sång och mästerliga arrangemang.

6 kommentarer:

  1. Många gillar inte Dylans hesa, raspiga stämma, men faktiskt så tycker jag att han är bra sångare. Det jag, i form musikspelande amatör, vill framhålla är hans timing och frasering, jag skulle nästa vilja säga att detta är viktigare än röstkvalitén därför att det säger något om personens i fråga musikalitet. Man kan kalla det för medfödd talang. Varför fångas vi av vissa musiker men inte av andra?

    Dylan föredrar spontanitet i sina skivinspelningar. Han spenderar alltså inte mera tid än nödvändigt i studion. På kort tid ska hans musiker lära sig låtarna och sedan är det full fart och det gör att man ibland kan höra brister i arren, det kan jag hålla med om. Men för Dylan är inte studioversionen av låten den slutliga, han ändrar en hel del efterhand som han framför låten. Som bekant.

    SvaraRadera
  2. Håller med Drake.

    Dylan är en bra låtskrivare, men musiken framförs vanligtvis bättre av andra. Det enorma antalet Dylan-tolkningar är ju ett direkt bevis på att andra ser en potential i materialet som han själv inte har tagit till vara på.

    Jämför med t ex Springsteen. Ingen gör Springsteen-tolkningar. Inte för att låtarna är dåliga, utan för att deras potential redan är utnyttjad. Springsteen är till skillnad från Dylan en mästare på att ta vara på låtars inneboende kvaliteter. Springsteen är nästan bäst när han gör andras låtar, bl a Dylans.

    Dylan misslyckas ofta med att greppa taget om mig som lyssnare. Får känslan av att han egentligen inte är intresserad av att jag lyssnar. Han vill helst stå för sig själv i ett hörn med ryggen vänd mot omgivningen.

    Det är lite svårt att vara negativ mot en artist som visade vägen för så många andra och uppfann hela genrer på egen hand. Han gjorde otroliga saker i mitten av 60-talet, resten är ibland bra men inte fantastiskt.

    SvaraRadera
  3. Det är just det som Carpinus framhåller som gör Dylan till en mycket mera intressant artist än Bruce Springsteen. Hos Bruce är allt redan klappat och klart. Jaha, var det nåt mer? Nej, allt bara rullar på hos Springsteen, kompetent men förutsägbart. Springsteen är förvaltaren, Dylan skaparen.

    SvaraRadera
  4. Gillade du inte "Infidels" från 1983? Någon gång har du också sagt attbetydelsen av "The Freewheelin'" inte kan underskattas! Utveckla!

    /Niet

    SvaraRadera
  5. Jo, jag gillar Infidels,Blonde on Blonde och några till, men de håller inte allra högsta klass. The Freewheelin' är plattan där Dylan går från att vara traditionsbärare till att bli låtskrivare. The Freewheelin's framgångar inspirerade tusentals unga att själva skriva musik på akustisk gitarr

    SvaraRadera
  6. OK! Tack jag är nöjd med svaret även om jag inte håller med dig om "Blonde On Blonde". "Infidels är ojämn, visst, men ändå Dylans bästa på 80-talet och produktionen är lysande. En del låtar är dom bästa han skrivit sedan "Slow Train Coming" med undantag för låten "Every Grain Of Sand". Om bara Dylan plockat bort någon låt och lagt till "Blind Willie McTell" hade "Infidels" klassikerstämpel på sig.

    Det finns fyra album på 60-talet som överglänser allt annat: "Bringing It All Back Home", "Highway 61 Revisited", "Blonde On Blonde" och "John Wesley Harding". Det är fyra av rockhistoriens bästa album! På 70-talet är det den visserligen ojämna "Planet Waves", "Blood On The Tracks" och "Slow Train Coming" som är klassiker. Sedan återstår bara "Time Out Of MInd" från 1997. Ska nämna skivan "Live 1975" som är den bästa konsertskiuva som gjorts!

    SvaraRadera