Mina fem bästa år 2000 och framåt

Tom Arvidsson har bett mig att lista mina fem favoritlåtar från 2000 och framåt.

Nr 5:
Kenny Håkansson sjunger  en egen tonsättning av Strindbergs dikt, Kom 2001 och visar upp Håkansson som en lysande kompositör och sångare

Anthony Philips

Under sjuttiotalet lyssnade jag mycket på progrock* i allmänhet och Genesis i synnerhet. Numera  blir jag inte särskilt berörd av de pompösa klangerna och de långa solopartierna som var en så stor del av sjuttiotalsrocken. Några artister från denna epok har dock kvar sin plats i mitt hjärta.  Låt mig närmare presentera en: Anthony Philips.
Denne kompositör, gitarrist och multiinstrumentalist började sin karriär som en av originalmedlemmarna i Genesis, men lämnade gruppen 1970.  Anthony var då en vilsen, orolig själ, med en scenskräck som fick honom att tvivla på en framtid som musiker. Det dröjde till 1977 innan han lät höras talas om sig igen.
Efter två popalbum, bestämde sig Philips för att delvis byta musikalisk inriktning. 1978 påbörjades en karriär under namnet "Anthony Philips Private Part & Pieces". Musiken under detta namn är till största delen akustisk och instrumental .Man kan höra spår av såväl konstmusik, new age, folkmusik och t o m jazz. En hel del är ren akustisk gitarrmusik. spelad på ett sätt som får hjärtat att bli alldeles varmt.
Med tiden har det blivit hela elva Private Part & Pieces-album. Parallellt har Anthony Philips fortsatt att ge ut mer poporienterade skivor, de är dock ganska ointressanta.  
Nedan bjuder jag på en spellista med låtar från åtta av de elva skivorna.




*Progrock kallades i Sverige för  Symfonirock, för att inte förväxlas med den svenska proggrocken

Till dom som bryr sig om

Nedan finner du en Youtube länk till en bortglömd låt skriven av en man som ingen minns. När jag nu hör den, slås jag av att den är mer aktuell idag än när den gavs ut 1980. Texten tillägnar jag alla som idag vill bygga murar, tror på hårdare tag och som inte har fattat att en knuten hand aldrig kan ta ett tag.
 Här är texten i sin helhet;

Till dom som bryr sig om,
som har nå't värt att ändra på.
Låt det flamma upp en eld
som når till hjärtat,
hos alla dom som fryser i sin själ

Dom byggde högre mur
och trodde att dom skrämde oss
till att dansa efter deras falska flöjter,
men ingen av oss tog ett ärligt steg.

Det talas högt om lag
och ordning i gemenskapen,
men om denna lag är skapad av den starke,
får sunt förnuft och klokhet sällan plats

Det fodras annan makt,
om våra barn ska få det bra.
Försök att tänka lite mera genom hjärtat
En knuten hand kan aldrig ta ett tag.


Du kan läsa mer om Kaj R Hansson här

Säg nej till hat och rasism... med musik

Imorgon röstar vi i Sverige. Detta val är speciellt. Det handlar inte i första hand om höger eller vänster. Det handlar inte om partipolitik lika mycket som i tidigare val. Det är en fråga om att bevara humanism, empati och medmänskligt och bekämpa rädsla, hat och rasism.
Lyssna på denna låtlista innan du går och röstar.

Phil Ochs

Han kom till Greenwich Village i New York under tidigt sextiotal. Började uppträda på folkklubbarna och det dröjde inte länge förrän han var ett namn som alla talade om.

Nä, texten ovan syftar inte på Bob Dylan, utan på Phil Ochs. De var i samma ålder, kom till Greenwich Village ungefär samtidigt och blev båda en del av den nya folkmusikvåg som hade sitt epicentrum just i denna New York stadsdel. Bob Dylan blev en världsstjärna och nobelpristagare, Ochs är nästan helt bortglömd idag. Varför? Det enkla svaret skulle kunna vara att Dylan var den som var mest begåvad, men riktigt så enkelt är det inte. Phil Ochs skrev flera hundra sånger under sin karriär, bevisligen kunde han både sjunga och göra sig på scen, ändå föll han i glömska och dog under tragiska omständigheter.
Ochs var tydligt vänsterradikal under hela sin karriär, något som säkert skrämde bort en del publik. Han var aktiv såväl i medborgarrättsrörelsen som i motståndet mot Vietnamkriget. Texterna var dagsaktuella och byggde ofta på det som stod i dagstidningarna. I slutet av sextiotalet tycktes hans storhetstid vara över. Musiken sågs som förlegad i en tid då Dylan och Beatles gjorde nyskapade album. I ett försök att förnya sig, släppte Ochs bland annat albumet Pleasure of the harbur, som visade upp en ny sida båda musikaliskt och textmässigt. Arrangemangen var ambitiösare och texterna inte lika tydligt politiska, ändå ledde inte skivan till det stora genombrott som  Ochs hoppats på. På sjuttiotalet fick han allt större problem med sin psykiska hälsa och missbruk. Den 9:e april 1976 tog han sitt liv.

Det har gått över 40 år sedan Ochs lämnade jordelivet, men hans sånger lever vidare. Trots att många skrevs för att vara dagsaktuella, gör de vackra melodierna att de håller än idag. En del texter är dessutom mer aktuella än någonsin. Nedan är en låtlista som jag gjort.

Harry Smith's anthology of american folk music

1952 släppte Folkways records en märklig samling av musik. Åttiofyra sånger samlade på tre dubbel LP:s. Det mesta var inspelat 1927-1932. Mannen bakom detta var Harry Smith. Han var en experimentell filmskapare, skivsamlare och bohem, som valde ur sin egen samling med 78 varvare när han skapade antologin. Innehållet var en blandning av den tidens folk, blues och country, musik som då var okänd för de flesta amerikaner. .
Antologin har haft ett enormt inflytande  på folk och populärmusikens utveckling. Den stora folkvågen under tidigt sextiotal var tydligt påverkad av Harrys Smith's verk. Musiker som Dave Van Ronk och Joan Baez byggde delar av sin tidiga repertoar på musik från de tre dubbelalbumen. Nästa generation folk och popmusiker lyssnade på folkklubbarna och tog efter. Artister som Byrds, Bob Dylan och Loving Spoonfull var alla påverkade av musiken som Harry Smith samlat in många år tidigare, fast de visste inte alltid om det. Än idag spelas sångerna in av nya artister, svenske "The Tallest man On Earth" är bara ett exempel.

Jag har gjort en spellista med en del av sångerna från antologin. Oftast har jag valt bort de gamla originalinspelningarna till förmån för nya versioner med artister som är mer eller mindre kända. Du hittar bland annat Bob Dylan, Greatful Dead, Nick Cave, Eva Cassidy och Harry Bellafonte.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 10

Nick Drake - Five leaves left

Året var 1986. Jag var i ett kollektiv och hälsade på. Egentligen ville jag träffa en tjej som jag var kär i, men hon var inte hemma. Istället kom jag i snack med en av killarna och efter en stund stod jag och bläddrade i hans skivsamling. Det var kanske den största samling jag sett. Mycket kände jag igen, annat var helt okänt för mig.

- Du har många Richard and Linda Thompson plattor, de är himla bra, sa jag

Han tittade forskande på mig, drog fram en skiva jag aldrig sett förut och sa:

- Har du lyssnat på det här?

Han väntade inte på svaret, utan gick till grammofonen och snart strömmade Nick Drakes "River man" ut i rummet.

Jag blev golvad direkt. Det var som om jag gått hela livet och letat efter just min typ av musik, men aldrig hittat den. Inte förrän nu.

Det blev ingen kärlek mellan mig och den där tjejen i kollektivet, men istället väcktes en livslång kärlek till River man, Five leaves left och Nick Drake. Inte så dumt det heller.