En fundering

Sexuella trakasserier på festivaler och i skolan har varit hett nyhetsstoff på senare tid. Alla tycks vara eniga om att nu får det vara slut på dessa övergrepp. Det är mycket, mycket bra.

Dags nu att ta nästa steg och sluta tolerera våld-trakasserier bland barn och ungdomar.
I dagens skola utsätts dagligen tusentals barn, framförallt pojkar, för våld och hot om våld från andra elever. Efter att ha arbetat i snart trettio år i skolans värld vill jag påstå att det blir allt värre.
Man kan tycka att det är inte så allvarligt, pojkar har alltid hållit på så och det är ju bara på skoj.

 Det är ungefär samma ord som man förr använde för att ursäkta sexuella trakasserier.

Som sagt; Det är dags att ta nästa steg nu och vara lika tuff mot alla former av trakasserier. Dags för alla att säga. Det är aldrig okey att slåss och hota.

Av någon anledning kommer jag att tänka på sista versen i denna sång:

 

Två riktigt bra album

The Driftwood Manor - For the moon
The Driftwood manor är ett irländsk band som utgår från folkmusik, men blandar in såväl, rock, världsmusik som elektronica. Låtskrivaren Eddie Keenan gör ömsinta sånger som får håren att resa sig på mina armar. Instrumentering är enkel men kraftfull, till exempel spelar Tommy Ryans lyhörda trummor och  Neil Fitzgibbon låter sin fiol skapa en drömsk atmosfär.  Allt känns sagolikt vackert, samtidigt lätt främmande och spännande. En mycket bra skiva.
 


Basia Bulat - Good Advice 
 En av mina absoluta favoriter är tillbaka. men detta är en rakare och popigare Bulat än tidigare. Hon har fortfarande sin utgångspunkt i någon slags folkpop. Producenten Jim James  har dock gett musiken ett större sound. Bort från de rent akustiska vägarna och in i ett landskap som smakar både rock och soul. Nu skall man inte överdriva förnyelsen, mycket känns igen. Basias sjunger lika bra som någonsin och melodierna kryper som vanligt rakt in i hjärtat.

Bredbent rock 2016

 Bredbent rock är väl inte det jag förknippas med direkt. Sanningen är den att jag behöver detta snälla skrammel för att väga upp mot alla akustiska gitarrer och gnälliga fioler som jag vanligtvis lyssnar till.

Willie Nile – World war Willie
Willie Nile är en veteran. Sedan 1980 har han gett ut album utan att någon brytt sig nämnvärt. Nästan alltid har han rört sig i ett musikaliskt landskap där Bruce Springsteen möter Pete Seeger. På omslaget till sitt nya album står Willie bredbent med den akustiska gitarren på magen. Plattans första spår heter Forever wild och han sjunger …”we never cahange”. På något sätt sammanfattar detta hela albumet. Willie Nile gör samma bredbenta grabbmusik som alltid. Föråldrat, manschauvinistiskt och alldeles, alldeles underbart.   Ibland blir det dock lite väl mycket fotbollsrefränger över sångerna. Ett sådant exempel år ”All come togheter”. Bäst blir Willie Nile när han låter den akustiska gitarren ta plats och drar ner lite på tempot.  Det gör han med framgång i ”Runnaway Girl” och ”Beautiful you”. 

Brian Fallon – Painkillers
Det är en åldersskillnad på drygt trettio år mellan Willie Nile och Brian Fallon, men musikaliskt är de förvånansvärt lika. Det samma bredbenta rock. Kanske kan man spåra lite punkinfluenser i Fallons sånger, men mest påminner det om gubbar som Spingsteen, Mellencamp och - som sagt-  Willie Nile Det är musik som gör sig bra med en öl i handen och som får en att glömma den gråa vardagen för en stund.

Michael Carpenter – The big radio
Lika bredbent som ovanstående, men med tydligare popinfluenser. De skramlande gitarrerna samsas med mjuka Beatles harmonier och klatschiga refränger. Ibland kallas detta för power pop och jag behöver detta snälla skrammel för att väga upp mot alla akustiska gitarrer och gnälliga fioler som jag vanligtvis lyssnar till.

Freddie Wadlings sista album

Freddie Wadling dog 2 juni 2016, men hans röst kommer alltid att leva. Likt ett väsen kryper den på en och ruskar om. På denna skiva, producerad av Fläskkvartettens Sebastian Öberg, gör Freddie en blandning av orginal, gamla schlagers och översättningar. Ungefär hälften av sångerna är skrivna av  Stina Nordenstam. Denna skygga singer/songwriter som inte ger ut några egna album längre. Wadling kan som ingen annan återge Nodenstams sköra, kompromisslösa känslor. Tydligaste exemplet på hur han lyckas är "Nu lyfter vi från marken".

Paul Simons nya

Paul Simon - Stranger to stranger
Han är snart 75 år, men fortfarande nyfiken som ett barn. Det nya albumet är en upptäcksresa i ljud. Simon lånar in säväl folkinstrument från Indien och Peru som elektroniska klanger. Ändå är det melodierna som står i centrum. Denne man skriver melodier som ingen annan. Med en röst som inte skadats av ålder sjunger han oss in i världen. Om det är en krånglig och svår musik? Nä, verkligen inte. Paul Simon har alltid haft förmågan att exprimentera och samtidigt göra bred pop.
Det finns många pärlor på denna platta. Den inledande "The werewolf", som börjar med en indisk gopichand, ett ensträngat instrument. Titellåten "Sranger to Stranger" och den otroligt vackra  "Insomniac's lullaby", som för tankarna till tidig Simon and Garfunkel.
Om en 75 åring kan vara så här full av kreativitet, så finns det ingen anledning att oroa sig för sin ålderdom.

Tips på bra musik 2016, Vol 2

 Tre väldigt olika album:


Janiva Magness - Love wins again
Janiva gör soul och blues i härlig förening. Hon är verkligen ingen duvunge, fyller sextio år snart och har tio album bakom sig. Ändå är hon ett nytt namn för mig, Det är inte utan att jag får lust att lyssna igenom hennes samlade produktion, för denna platta är en riktig pärla. Janiva sjunger med hjärtat i rösten,gitarrerna ylar, blåset tutar och orgeln gnyr. Det är inte nyskapande på något sätt, men vad gör det när det är så bra.



By The Bluebird - By The Bluebird
Det är fashinerande att så många unga svenska musiker gör americana av högsta klass. By The Bluebird är ännu en i raden. Han heter egentligen Gustav Leeb-Lundberg. Gustav är en skåning i Stockholm.  Hans album är inspelat i Woodstock  med två av bröderna från The Felice Brothers. Visst låter produktionen amerikanskt, men vissa sångerr för också tankarna till  såväl Nick Drake som Cornelis. Mycket bra.



Lena Willemark - Blåferdi
Blåferdi eller den blå färden är  Lena Willemark beställningsverk till Sveriges Radio och EBU-festivalen. Det är musik någonstans mitt i mellan folk- och konstmusik. Lenas sång är virvlande. Sångerna är ibland konturlösa och ofta lika mycket för huvudet som för hjärtat. Kanske just därför tycker jag om det. Att lyssna på denna skiva är som att gå på upptäcksfärd i ett musikaliskt landskap som känns bekant och främmande på en gång.

Tips om bra musik 2016. Vol. 1

Jag är mitt uppe i min sedvanliga höstlyssnar period. Nya skivor lyssnas in på löpande band, i år blir det en blandning av singlar, EP  och hela album.  Fram till decembers slut kommer jag att presentera en hög med favoritmusik från 2016. För enkelhetens skull presenterar jag några åt gången.


Kris Drever -If wishes were horses
En 37-årig låtskrivare, gitarrist och sångare av allra högsta klass. Han är från Orkney, Skottland och har släppt musik i ganska många år, ofta i samarbete med andra. Detta är hans tredje soloalbum. Kris är djupt rotad i brittisk och keltisk folktradition, men melodier och texter känns ändå väldigt mycket 2016. Det är ofta vemodiga sånger om längtan.saknad och ånger. Kompet består av bl a akustisk gitarr, fiol, dragspel och trummor.
 Favoriter just nu är "I didn't try hard enough" och "Capernaum".  




Sturgill Simpsson - A sailior's guide to earth
 En hejdlös blandning av country, soul och gubbrock. En blåssektion som doftar soul, samsas med sträkar och steel guitar.  Ofta är det olika genrer i en och samma låt. Det borde inte fungera, men på något vis får Simpson ihop det till en helhet.  Förklaringen tror jag är en unik musikalitet, en fantastisk röst och melodier som sticker ut.




Stefan Nilsson - The Gift
Stefan Nilsson rör sig i en musikalisk genre som jag brukar ha svårt för. Ibland kallas det jazzrock. Det tenderar att bli tekniskt perfekt, men känslomässigt fattigt. Stefan är det lysande undantaget. Han har ofta gjort en högst personlig gryta på jazz, folk, rock och konstmusik. Denna skiva följer tidigare inslagna vägar. Framförallt knyter det an till hans sjuttiotalsgrupp, Kornet, men bitvis låter det även en hel del som hans tidigare soloalbum. Mycket bra med andra ord.