Bredbent rock 2016

 Bredbent rock är väl inte det jag förknippas med direkt. Sanningen är den att jag behöver detta snälla skrammel för att väga upp mot alla akustiska gitarrer och gnälliga fioler som jag vanligtvis lyssnar till.

Willie Nile – World war Willie
Willie Nile är en veteran. Sedan 1980 har han gett ut album utan att någon brytt sig nämnvärt. Nästan alltid har han rört sig i ett musikaliskt landskap där Bruce Springsteen möter Pete Seeger. På omslaget till sitt nya album står Willie bredbent med den akustiska gitarren på magen. Plattans första spår heter Forever wild och han sjunger …”we never cahange”. På något sätt sammanfattar detta hela albumet. Willie Nile gör samma bredbenta grabbmusik som alltid. Föråldrat, manschauvinistiskt och alldeles, alldeles underbart.   Ibland blir det dock lite väl mycket fotbollsrefränger över sångerna. Ett sådant exempel år ”All come togheter”. Bäst blir Willie Nile när han låter den akustiska gitarren ta plats och drar ner lite på tempot.  Det gör han med framgång i ”Runnaway Girl” och ”Beautiful you”. 

Brian Fallon – Painkillers
Det är en åldersskillnad på drygt trettio år mellan Willie Nile och Brian Fallon, men musikaliskt är de förvånansvärt lika. Det samma bredbenta rock. Kanske kan man spåra lite punkinfluenser i Fallons sånger, men mest påminner det om gubbar som Spingsteen, Mellencamp och - som sagt-  Willie Nile Det är musik som gör sig bra med en öl i handen och som får en att glömma den gråa vardagen för en stund.

Michael Carpenter – The big radio
Lika bredbent som ovanstående, men med tydligare popinfluenser. De skramlande gitarrerna samsas med mjuka Beatles harmonier och klatschiga refränger. Ibland kallas detta för power pop och jag behöver detta snälla skrammel för att väga upp mot alla akustiska gitarrer och gnälliga fioler som jag vanligtvis lyssnar till.