Melodifestivalen fick mig att tänka på skolpolitik

Gårdagens vinnare

Jo, kanske är jag lite speciell när det gäller associationsbanor och hur tankarna far iväg, men jag kunde inte låta bli att tänka på skolan igår kväll. När jag satt där och såg på tredje deltävlingen av melodifestivalen så insåg jag plötsligt att det var ett barnprogram jag tittade på. Innehållet och röstresultatet var helt i barnens smak. Förklaringen tror jag är att det till stor del är barnen som bestämmer i familjens TV-soffor.  Detta i sin tur är ett exempel på hur barnen har fått ta allt större plats i Sverige. Vi har gått från att lära barnen lyda blint till att behandla dem som självständiga individer som är värda att lyssna på. Denna förändring tycker jag är bra.
Problemet är att skolan inte har följt med i utvecklingen. Den är fortfarande organiserad på ett liknande sätt som för trettio år sedan. Klasstorlekarna och lärarresurserna är i stort sett de samma nu som då, men barnen är helt annorlunda. När jag gick i skolan under tidigt sjuttiotal hade vi lärt oss lyda. Det gjorde att det fungerade om man var en lärare på 25 elever. De flesta satt tysta även när vi inte förstod och hade jättetråkigt. Dagens barn har lärt sig av mamma och pappa att inte lyda blint, de säger sin mening och kräver att få ta plats. Det tycker jag de gör rätt i, men då fungerar det inte att ha en lärare på 25 elever. Resultatet blir ofta att de som inte förstår protesterar genom att störa.
Som jag ser det finns det två sätt att lösa detta problem, antingen får vi gå tillbaka till en auktoritär uppfostran i hemmen eller så får vi ge skolan de resurser som behövs för att möta dagens barns behov. Själv föredrar jag det senare.

Vusi Mahlasela . en sydafrkansk singer/songwriter

Vusi Mahlasela är mannen med den stora rösten. Han säger själv att hans stora inspirationskälla är Viktor Jara. Ett överraskande påstående från en musiker som ändå är så tydligt rotad i afrikansk tradition. Men visst är Vusi Mahlasela mycket mer en gitarrtrubadur än många andra sydafrikanska musiker. Hans blandning av folk, jazz och röstbriljans gör hans musik till en fantastiskt spännande upplevelse. 

Vusi finns på Spotify, lyssna på honom där.

Resan till Sydafrika

Om någon undrat varför det varit så tyst på denna blogg ett tag , så är svaret Sydafrika. Under två veckor har jag rest runt i landet. Människor, djur och natur har gjort stort intryck. Musiken har legat och puttrat i bakgrunden, på bussar, resturanger och hotell. Här kommer en Spotifylista med musik :från detta fantastiska land.

Sydafrikansk musik

Bok om kvinnor i musiken

Jag har läst:
Marie Selander - Inte riktigt lika viktigt?: om kvinnliga musiker och glömd musik

Marie Selander är verkligen en legend och pionjär inom svenskt musikliv. Hon började spela och turnera med "tjejgruppen" Nursery Rhymes redan på sextiotalet. Femtio år senare skriver hon om sina erfarenheter av att vara kvinnlig musiker och alldeles för ofta bli bedömd för sitt utseende istället för sina musikaliska kvalitéer. Boken berättar dock inte bara Maries historia, utan  här samlas en mängd levnadsöden som vi aldrig hört om förut.
Det är historierna om pionjärerna, t ex gitarrister i amerikanska södern som lyfts bort från historiebeskrivningen bara för att de var kvinnor, men här beskrivs också verkligheten för sena nittonhundratalets unga kvinnliga musiker. En av alla berättelser som bitit sig fast i minnet är den om svårigheten med att vara mamma och turnerande  punkmusiker. Med både humor och en aning dåligt samvete berättar medlemmar från Tant Strul och Pink Champagne om denna verkliget.
Boken ställer många  frågor och ger förslag på hur man kan nå en viktig förändring  Läs den

Instrumentalmusik

Den  instrumentala musiken redde tidigt ett bo i mitt hjärta. Jag lyssnade på allt från pompös instrumentalrock, till lågmäld, akustisk jazz och folk. I 19-20 års ålder  trodde jag till och med att instrumentalmusik var det enda som jag kunde tycka om. Numera lyssnar jag alltför sällan på den typen av musik men kärleken finns kvar.
Låt mig nämna några av mina gamla favoritplattor:


Keith Jarret- The Köln Concert (1975)

Jag tror aldrig jag ägde denna skiva själv, men den fanns i bekantskapskretsen. När te skulle drickas, förtroliga samtal skulle hållas eller när kyssar skulle utvecklas, då lyssnade vi ofta på"The Köln Concert". Musiken fyllde upp rummet på något magiskt sätt. Jag kunde aldrig skilja den ena låten från den andra. Än idag uppfattar jag skivan  mer som ett långt improviserat pianosjok. Ofta stillsamt, men ibland påträngande energiskt.


Thomas Almqvist - Nyanser (1979)

En skiva som revolutionerade min musiksmak. När punken härjade som mest kom detta album. En skiva som bjöd på instrumentalmusik med tydliga jazz och folkinfluener. Det var något helt annat än den musik som strömmade ur våra radioapparater i slutet av sjuttiotalet. Jag var nitton och föll pladask för denna nästan meditativa musik. Akustisk gitarr, tassande bas och en vilsen sax, var det som fyllde mitt rum när pickupen hoppade ner på vinylen.
- Det svänger ju inte
- Är mer ljud än musik, sa kompisarna
- Ni fattar inte nåt, svarade jag

Denna skiva håller än idag. När regnet faller och mörkret lagt sig då finns det knappt någon musik som griper tag i mig likt "Nyanser"


Camel - The Snow Goose (1975)

Progrock eller symfonirock kallades detta. Snow Goose är dock mycket vackrare och mjukare än det mesta i genren.


Savage Rose - Dödens triumf ( 1972)

Detta rockband gjorde vanligtvis ganska rak musik med Annisette vid mikrofonen. Detta är dock något helt annat. Dödens triumf är balletmusik. Låtskrivaren Thomas Koppel har här skapat stämningsfull instrumentalmusik med enkla medel. Underbart.


Popol Wuh - Fitzcarraldo (1982)

Jag såg Werner Herzogs film och fångades framförallt av Florians Frickes fantastiska musik. Den var pompös och minimalistisk  på en gång.  En del på skivan var inte särskilt njutbart, men allt var otroligt fascinerande.


Under åttio och nittiotalet tappade jag lite intresset. New age blev ett begrepp inom lågmäld instrumentalmusik, mycket lät opersonligt och utslätat. Först på senare år har min sons passion för filmmusik åter fått upp mina öron för tongångar som till stor del liknar det jag lyssnade på under sjuttiotalet

Nedan  finns två Spotifylistor. Lyssna på dem. Den ena har jag gjort ihop med min son. Tyvärr finns inte varken Fitzcarraldo eller The Köln Concert på Spotify.

Far och sons filmusiklista

Gamla instrumentala favoriter

Propaganda för bortglömd musik: Abel och Kaninerna

En glad kväll 1989 vägrade jag gå hem. Alldeles för sent släntrade jag in på en av Göteborgs alla svartklubbar för att få ännu en öl. På scen stod ett band som det sprutade svett om. I mitten syntes dragspelaren. Med enorm energi ledde han gruppen i en låt som jag aldrig hade hört maken till. Var det rock, folkmusik eller rent av punk? Nja, kanske allt på en gång. Detta var min första kontakt med  Abel och kaninerna. Jag hann dansa mig svettig till bandet några gånger till innan de la av i mitten på nittiotalet. Detta Göteborgsband har lämnat efter sig två singlar och två fullängdare. Skivorna håller för lyssning än idag. Musiken finns inte på Spotify, men som tur är hittade jag några fina youtube-klipp.

Ulrika Bodén Band

Jag  såg Ulrika Bodén på scen så sent som i somras. Det var okey, men inte mer. Därför blev jag mycket överraskad när jag hörde albumet Ulrika Bodén band -  Kärlekssånger. Så här bra har inte svensk folkmusik låtit sedan Folk och Rackares dagar. Bandet hjälper Ulrika att klä dessa traditionella sånger i en dräkt som passar för vår tid. Ovan framför de "Ack hören mina vänner".

Här kan du lyssna på hela albumet