Funderingar med musik 2

Jag har jobbat i sandlådan i många år, ja, rent bokstavligt. I mitt arbete på förskolor och fritidshem har sandlådan varit en viktig plats att vara på. Låt mig ge ett exempel på hur det kan gå till:
Två pojkar slår spadar i huvudet på varandra, tårarna sprutar och båda skriker:
-Det var han som började. Han är alltid dum
Jag böjer mig då ner och säger det som de flesta inom barnomsorg och skola skulle säga:
- Det spelar ingen roll vem som började. Man får inte slåss. Bli arg och skälla får man, men inte slåss
Efter lite mer pratande, snyftande och lyssnande brukar det bli lugnt. Ilskan lägger sig och pojkarna leker som aldrig förr.
Det slår mig att många av dagens krigsherrar aldrig tycks ha kommit upp ur den där sandlådan. De beter sig som bråkande barn, de är ännu värre, för medan barnen tycks lösa eller helt glömma
bort sina konflikter, så kan maktens krigsherrar skylla på varandra och odla hat i all oändlighet.
Jag skulle vilja böja mig ner, lägga handen på deras axel och säga:
- Det spelar ingen roll vem som började. Man får inte slåss. Bli arg och skälla får man, men inte slåss.

Funderingar till musik

När jag var i 20 årsåldern bestämde jag mig för att börja
krama min pappa. Han tittade förvånat på mig första gången och var stel som en
stock när jag la mina armar om honom. Så småningom lärde han sig kramas någorlunda,
log vänligt slog ut med armarna och dunkade mig i ryggen, som om jag gjort mål
i någon fotbollsmatch.
Egentligen var det inget konstigt med att jag och min far inte kramades under hela min uppväxt.
Han var född 1927, kom från enkla förhållanden och tillhörde en generations män där många hade svårt för att visa den kärlek som jag är övertygad om att de kände.  Att kramas, berömma och uttrycka ömhet var inget man lärt sig. Bra karl reder sig själv och barn skall inte klemas bort var motton som gällde. Att jag började krama pappa var ett genomtänkt beslut. Jag skulle inte bli som han, inte låsa in mina känslor. "Kärlek är för dyrbar för att snåla med", kom jag ihåg att jag sa.
Den övertygelsen blev ännu starkare när jag efter pappas död hittade texter där han uttryckte en ömhet, stolthet och värme som aldrig kom över hans läppar.

Nu är jag ungefär lika gammal som pappa var när jag började överfalla honom med kramar. Jag kan konstatera att jag inte blivit som han, jag är en egen person och kan uttrycka min kärlek på
ett annat sätt än vad han kunde. Samtidigt inser jag att jag har jag lång väg kvar att gå. På gott och ont är jag min fars son, mycket mer än vad jag ville erkänna för 25 år sedan. Ibland förvandlas även min kropp till en stel stock. I de lägena försöker jag le åt alltihop, blinka åt pappa och upprepa, tyst för mig själv; "Kärlek är för dyrbar för att snåla med."

Aston Reymers Rivaler

En kväll runt 1980 satt jag och glodde på Tv –programmet, Månddagbörsen. Plötsligt steg en brokig samling människor upp på scen och sjung om ”taskiga knull för trafikens skull”.
Jag höll på att sätta kaffet i halsen. Något liknande hade jag aldrig sett. Aston Reymers Rivaler? Var det övervintrade proggare? Hippies som tänt snett? Eller ett gäng uteliggare?

En sak var säker;  Aston Reymers stack ut bland New Wave och gryende syntrock. Genast sprang jag till skivaffären och köpte deras debutplatta; ”Myggjagare och foträta”. Sättningen var vid den här
tiden Mattias Backström (saxofon), Alf Bybrant (trumpet), Magnus Jansson (bas),
Peter Jansson (trummor), Magnus Lindh (dragspel) och sång, Nils Jöran Lind
(durspel), Lasse Naumburg (congas) och Anders Åborg (gitarr) och sång.
Blandningen av blås och dragspel gav gruppen en ljudbild som jag aldrig hört maken till.
Med glimten i ögat och skrattet i mungipan mixade de svensk folkmusik och karibiska
rytmer med någon form av rock.  Bättre än på debutplattan blev det aldrig. Än om uppföljaren ”Kräål” också var helt okey.
De var också ett fantastiskt liveband. Sommaren 1982 såg jag dem på Roskilde festivalen. Stämningen var hög redan från början. När de, en bit in i konserten gjorde sin svängiga version av ”Vad gör vi nu lille du”, höll tältet på att lyfta.
Kommersiellt stod bandet på toppen -82, sedan gick det sakta utför. I slutet av åttiotalet la Aston Reymers Rivaler av. Vid det laget hade de flesta originalmedlemmarna lämnat gruppen sedan länge

 

Dagens Låt: The Alan Parsons Project- Don't Let It Show

Under rubriken dagens låt kommer jag åter presentera låtar som betytt mycket för mig genom livet. Först ut är Don't Let It Show, en smetig, pompös och alldeles undebar låt som jag grät till många gånger under de sena tonåren. Orden; "If it's getting harder to face every day
Don't let it show, don't let it show" var som gjorda för den ömtålige själ som jag var. Under något år fanns det inte en olycklig kärlekshistoria, inte ett misslyckande som inte tonsattes med denna sång. Idag kan jag le lite åt både musik, text och inte minst arrangemang, men hjärtat rörs fortfarande. Jag vet inte om det är musiken, texten eller minnena som får pumpen att slå extraslag.

Gammal låt med ny betydelse

När denna låt först släpptes 1989 handlade det om någonting som pågick långt borta i ett fjärran land.

Nu, 2015, handlar det om vad som händer dig och mig i vårt eget kvarter. Jag höll på att säga att utvecklingen har gått fort, men det är ju fel. Det har knappast varit frågan om någon utveckling, snarare avveckling och inveckling

Dan Andersson - En kärlek som aldrig rostar

Jag brukar säga att Beatles, svensk folkton, Nick Drake och Taube är den fyrklöver som starkast påverkat min musiksmak. Jag nämner sällan Dan Andersson, vilket är konstigt. Hans texter, musik och de tonsättningar som gjorts, har för alltid stor plats i mitt hjärta. Sånger som "Helgdagskväll i timmerkojan" och "Omkring tiggarn från Luossa" var kanske de första som fick mig att gråta. De ackompanjerade på något vis min barndom tillsamman med en och annan Taubelåt, men medan Taube mest roade för stunden, dröjde sig Anderssons texter kvar i mig. Jag förstod aldrig riktigt orden då, men tillsammans med den mollstämda musiken skapade de en stämning som påverkade mig och min musiksmak för resten av livet.
Nu, många år senare, ser jag Anderssons texter med delvis nya ögon. De är till stor del berättelser om ett liv som inte finns längre. Ändå berör dessa sorgliga berättelser om kolare, tiggare och andra i samhällets utkanter. Kanske är det för att texter fyllda av empati och socialt engagemang aldrig blir omoderna. Oavsett om tonsättningarna är gjorda av Dan själv, hans svåger Gunnar Turesson eller någon annan, så är musiken ofta präglad av vemod och svensk folkton. Förvånansvärt nog har denna ålderstigna låtskatt överlevt in i vår tid och en uppsjö av dagens artister har gett sig på Dan Andersson. Thåström, Staffan Hellstrand och Ulf Lundell är bara några exempel. Mina personliga favoriter bland alla tolkningar är de här:

Thorstein Bergman.
Det var framförallt LP-skivan: ”Helgdagskväll i timmerkojan” som jag och min familj lyssnade på under min uppväxt. Den innehåller en blandning av klassiska tonsättningar och Bergmans egen musik. ”Gässen Flytta” är världens bästa Andersson/Bergman sång. Bergmans Andersson-tolkningar från sextio och sjuttiotal finns numera utgivna på en samlingsskiva som helt enkelt heter Dan Andersson.

Christer Lindén & Stark – Pilgrimsstig (2008)
En rockig Dan Andersson. Christer Lindén är inte den första som försökt göra rockmusik av den gamle poeten, men ingen har lyckats så här bra. Det är sjuttio och åttiotals rock som fått påverka ljudbilden. Man anar Dylan och Springsteen, men även tuffare inspirationskällor, som t ex Thin Lizzy. På något konstigt sätt passar dessa arr alldeles utmärkt ihop med en textmakare som dog 1920.

Sofia Carlsson – Svarta Ballader (2005)
Dan Andersson kläds i en folkdräkt som jag tror han själv hade uppskattat mycket. Skivan blev en storsäljare. Den blev även Sofia Carlssons publika genombrott. Utöver klassiker, finns här några vackra, nya tonsättningar.

Fler Dan Andersson tolkningar kan du finna här:

I hatets tid

Vi lever i rädslan och hatets tid. Det är mycket vi och dem, hämndbegär och krav på hårda tag. Det hela blir till en enda stor nedgående spiral som kan sluta hur illa som helst. Vad skönt då att det fortfarande finns många som tänker annorlunda. Människor som förstår att hat föder hat, våld föder våld och rädsla är något vi alla känner ibland, men inget man bör göda. Mänga av oss inser också att förlåtelse är svårt, men absolut nödvändigt. Allt det här säger Luka Bloom mycket bättre, till underbar musik: