Kenny Håkansson - Brinner

Kenny Håkansson är en legend som gitarrist. Kebnekajse och Dag Vag är två band där Kenny stått för gitarrerna. Dessutom har han medverkat som studiomusiker på en mängd album sedan tidigt sjuttiotal. Soloalbumen har blivit få, jag tror detta är hans femte. Mycket av Kennys musik har varit instrumental, men precis som på förra plattan, Hjärtats Gåtbok, så sjunger Kenny på detta album. Hans röst är så stark, känslosam och innerlig att man frågar sig varför han inte sjungit mer i sin karriär. Musiken är mer elektrisk än på ”Hjärtats Gåtbok, man känner igen Kennys psykedeliska spelstil från såväl Kebnekajse som Dag Vag. Folkmusiken som dominerat åtminstone två tidigare soloalbum, tar här ganska liten plats. Det är ofta långsamma, mollstämda sånger med Kennys elektriska gitarr som vandrar på upptäcktsfärd. Några av texterna är av kända poeter, men de flesta har Kenny skrivit själv. De egna orden räcker tyvärr inte riktigt till, desto starkare blir det när han tonsätter Karin Boye, sången Bryt upp är en av skivans höjdpunkter.
”Liksom en fånge” är en annan favorit, melodin kryper under skinnet och Kennys gitarr och röst får nästan mitt hjärta att brista. Jag tror att detta är en skiva som kommer att växa under 2014.

Ben Watt - Hendra

1983 släppte Ben Watt sin första soloplatta, North marine drive. Mitt i syntpopens stora period kom denna akustiska platta med influenser från engelska singer/songwriters och brasiliansk bossa nova. För mig blev albumet en guldklimp och än idag håller jag det som ett av de bästa som någonsin gjorts.
Tyvärr blev det inget liknande från Watt, nästa album var med Everything but the Girl och från nittiotalet har han förvirrat sig in i elektronisk dansmusik. Jag hade för längesedan tappat hoppet om att han någonsin skulle göra något som ens kom i närheten av North marine drive.
Tro det eller ej, men på Ben Watts nya album, Hendra, närmar han sig de stämningar som fanns på första soloskivan. Så mycket bossa nova är det inte, musiken påminner mer om sjuttiotalsartister som Dire Straits, Al Stewart och - i viss mån - Pink Floyd. Men det personliga tilltalet och den gråtmilda känslan får mig att tänka på  Watts första, 31 år gamla, album. Jag är övertygad om att Hendra kommer att leva länge i mig precis som North marine drive har gjort.
Läs mer om North marine drive här:
http://folkochfa.blogspot.se/2010/03/ben-watt-north-marine-drive.html

Albumet Hendra finns på Spotify

Sommarlistan

Under senare tid har det varit lite dåligt med inläggen på denna blogg. Nu kommer , hur som helst, ett sommarinlägg och vad passar bättre då en en lista med mina sommarlåtar. Vissa spår har tydlig sommarkoppling andra inte. Det börjar med kända låtar som de flesta känner igen, men efterhand smyger det sig in in allt fler sånger som kan vara nya för ditt öra. Följ gärna listan, den kommer att växa.

POLITISK MUSIK del 3

Politisk musik idag då? Finns det någon sådan? Ja, säger många. Det är svensk hiphop som har den roll som proggmusiken hade på sjuttiotalet. Det är där du kan finna politisk musik som slår uppåt. Lyssna här t ex:



Problemet är att jag inte gillar hiphop, hur bra texter de än har. Säkert är jag för gammal för att förstå mig på detta. Som tur är finns det en annan 2000-tals musik som ofta är politsik, nämligen visan. Svensk visa har varit politisk sedan Cornelis och Åkerströms dagar. Numera består den politiska visan av artister som Johan Johansson, Christina Kjellsson, Stefan Sindström, Dan Viktor, Sanna Carlstedt och många fler.



Här får ni också en spotifylista med dagens politiska visa och lite punk Om du tycker det låter mer rock och punk än visa så har du delvis rätt. Dagens visa är helt klart påverkad av Cornelis och Taube men där finns även tydliga rock och punkinfluenser. Gränsen för vad som är vad är svår att dra, skitsamma.

POLITISK MUSIK del 2

I slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet fick den politiska musiken sim storhetsperiod i Sverige. Proggrörelsen växte sig stark. Det började med att Pugh sjung på svenska - 69. Efter det kunde ingen musiker längre ta engelska ord i sin mun. Gunder Hägg släppte redan samma år en riktigt politisk platta, men ärligt tala var det inte så många som brydde sig. Det var först när Contact två år senare släppte albumet "Hon kom över mon", som den politiska musiken också började sälja skivor. Albumet var dock bara en blek vänsterfis jämfört med den hardcoreprogg som så småningom utvecklades av artister som Nynningen, Dan Berglund m fl. Contact var snarare miljö än vänsterpolitik. Hör här:



Dan Berglund var medlem i KPMLr och gjorde slagordvisa:



I Sverige flöt proggen och punken nästan ihop till en lååång period av politsisk musik. Hör bara här:



På åttiotalet tystnade mycket av den politiska musiken. Satsa på dig själv - epoken tog över. Då vaknade plötsligt folk som inte varit så politiska på sjuttiotalet. I slutet av åttiotalet gav Jackson Browne ut albumet Life in the balance. En skiva som innehöll starka politiska texter. Här är titellåten, kolla in vilket fint sällskap han har:



Anders F Rönnblom som sjungit om barndom och kvarnar på sjuttiotalet blev också mer politisk på åttiotalet:

.

POLITISK MUSIK , del 1

Nu i valtider passar det väl bra att fördjupa sig i politisk musik. Låt mig göra några högst personliga val bland allt som gjorts genom åren. Jag tar det i någorlunda kronologisk ordning och börjar med Billy Hollidays Strange Fruit. Den skrevs redan 1936. Titeln syftar på hur kropparna av lynchade svarta människor hänger från träden i den amerikanska Södern.



Amerikansk arbetarrörelse var också tidiga med politisk musik. Woody Guthrie var en av få från den rörelsen som nådde utanför de politiska mötena och fick en stor publik



I Sverige sjung Karl Gerard om den "Ökända hästen från Troja" redan 1940. Mitt under brinnande krig hånade han Hitler så skickligt att rädd, svensk polis förbjöd sjungandet av kupletten.



Under tidigt sextiotal fick den politiska sången sin storhetsperiod i USA. Medborgarrättsrörelse och folkmusikvåg ledde fram till att några av Guthries gamla polare fick en andra vår, samtidigt kom det en hel hög med unga så kallade protestsångare. Bob Dylan var störst, men Phil Ohs var ännu mer politisk.



Fortsättning följer

Dagens låt 2014-04- 27: Turid Lundqvist & Tintomara - Personligt brev

Fantastisk, tidlös låt från Turids album  - Tistlar från tundran. Gavs ut 1978 på Metronome och orsakade en svekdebatt inom proggrörelsen. När jag ser klippet inser jag plötsligt att det är den fantastiska jazzgruppen Tintomara som kompar. De är om möjligt ännu mer bortglömda än Turid. 1978 kunde man alltså se 5 kvinnliga musiker samtidigt på scen. Hur ofta händer det idag?