Att kalla Peder af Ugglas för oupptäckt är inte riktigt rätt. Denne gitarrist har jobbat professionellt i över 30 år med musik. Han har bland annat spelat med Stefan Sundström, Louise Hoffsten och Freddie Wadling. Med andra ord är han en etablerad musiker och producent. Dock har hans egna soloalbum fått alldeles för lite uppmärksamhet. Det är synd för hans instrumentala, gitarrbaserade musik är verkligen värd en större publik. Han senaste skiva är:
Peder af Ugglas - Blue Depature (2015)
Denna platta gick mig förbi förra året. Den får min uppmärksamhet nu istället. Bättre sent än aldrig. Det är instrumentalmusik fylld med känslor. Risken med gitarristers soloalbum är annars att de kan bli för tekniskt och fokusera mer på fingerfärdighet än känsla. Blue Departure faller inte i den fällan. Det är en mycket omväxlande skiva som bjuder på såväl bluesig sorg som lätt jazzig coolhet.
I den inledande titellåten låter han sparsmakad elektrisk, likt en David Gilmour spelar han med ro och musiken skapar en känsla av ödslighet och sorg. New face är akustiskt bluesig och känns jordig som en amerikansk åker. Nordic investigation är något helt annat. Där tar pianot och jazzkänslan större plats och det är inte utan man tänker på Jan Johansson.
Ja, så fortsätter det. Låt efter låt skapar stämningar och får mig att flyta in i ett landskap som hela tiden ändrar karaktär. Den bästa instrumentalmusiken jag hört på mycket länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar