Jag har följt Ben Watt i många år. 1983 släppte han sin första soloplatta, North marine drive. Det var en akustisk skiva mitt i syntpopens förlovade tid. För mig blev albumet en guldklimp och än idag håller jag det som ett av de bästa som någonsin gjorts. Därefter åkte Ben Watt på en krokig musikalisk resa. När det var som bäst gjorde han spännande musik i Everything But The Girl.
Botten nåddes när han, under flera år, gick vilse bland trummaskiner och programmerade datorer.
Det var som om han ville förtränga och förneka sina musikaliska rötter. För två år sedan släppte han albumet Hendra. På den skivan vände han äntligen tillbaka till den akustiska ljudbild han en gång började med och kom ut som den fantastiska låtskrivare han är.
När han nu släpper Fever Dream, så är det på många sätt en naturlig fortsättning. Melodierna är lika starka, och rösten har samma förmåga att gå rätt in i mig. Precis som Hendra hämtar nya skivan inspiration från sjuttiotalet. Dels från klassika singer/songwriters, men även från mer jazzig musik. Skillnaden är att elgitarren tar större plats än på Hendra. Det är Suedes Bernard Butler som spelar sina finaste Pink Floyd-/Dire Straits-gitarrfigurer.
Hendra, var enligt mig, 2014 års bästa album. Om Fever Dream kommer att hamna högst upp 2016, vet jag inte än. Det får tiden utvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar