Leonard Cohen släppte sin första skiva 1967, den blev en stor favorit framförallt hos unga intellektuella. Han var gammal redan då, över 30 år. Egentligen var det ganska osannolikt att denne överårige poet, med långsamma låtar slog igenom på det viset han gjorde. Kanske fyllde han ett tomrum i ungdomskulturen. Under åren som gått har det ständigt kommit nya generationer som fallit för hans mångbottnade texter, mollstämda melodier och mörka röst som blivit allt raspigare med åren.
Tänk, nu har hans släppt ännu en platta och den är riktigt bra.
Han fyllde 80 år här om dagen och visst börjar han se gammal ut och rösten bär inte alltid, men vad gör väl det när han fyller upp min värld i några minuter. Det är egentligen helt makalöst att denne gamla man fortsätter att spruta ur sig den ena skivan efter den andra som slår det mesta på marknaden, men så är det. Konceptet känns igen sedan några år, pratsång och bakgrundskör som lyfter musiken och naglar fast orden i oss. För självklart är det Cohens ord som är viktiga, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Ingen kan som han beröra det sårbara hos människan och samtidigt göra stor underhållning. Men det är lika mycket hur han säger det som vad, den mörka skrovliga rösten, fraseringen, allt sitter perfekt och skapar mörka, men varma stämningar.
På omslaget ser han ut som den åldring han är, men musiken lever som en ny vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar