Vissa
artister tar tid på sig innan de kryper in i mig, stannar kvar och blir
betydelsefulla. Bridget St. John var en
sådan. Först tog det många år innan jag över huvud taget hörde de album som hon
gav ut 69-74. Det var först på den utmärkta samlingsplattan ”Feber
2/Andres Lokko - Folk”, som jag hörde hennes musik för första gången. Hon gjorde inget större
intryck då. Det var andra artister på samlingen som grep tag i mig, Bridget St
Johns musik gled bara förbi. Musiken kändes otydlig och ganska ointressant.
Hade det inte varit för att hon hade haft John Martyn som vän och mentor, så
hade jag nog glömt henne. Att inte bara Martyn, utan även Michael Chapman,
Kevin Ayers och Al Stewart varit en del av hennes musikaliska umgänge ökade
självklart intresset. När jag dessutom såg att musiker som Ron Gessin, Richard
Sanders , Tim Renwick, Rick Kemp och Dave Mattacks spelade på hennes skivor, så
kunde jag inte låta bli att ge henne en ny chans.
Sakta men säkert öppnades sig nu ett fantastiskt universum med
musik som kröp under skinnet på mig. Numera tycker jag Bridget St Johns
musik verkligen sticker ut, att jag tidigare haft en annan åsikt begriper jag inte.
Hon har en djup röst som kan jämföras med Nico, med den skillnaden att Bridget
håller tonen. Sångerna är poetiska, vackra och närmast minimalistiska. På
den första plattan är det helt akustiskt, men för varje album blir ljudbilden
större. Efter att ha släppt sin fjärde platta 1974 flyttade hon något år senare
till New York, hon blev en aktiv musiker i Greenwich village och gjorde
amerikanska inspelningar. Någon ny platta blev det dock inte, det blev barn och
som för många kvinnliga artister innebar det att hon lämnade musiklivet. Först
på senare år har hon åter tagit upp gitarren i samarbete med bl a Kevin Ayers
och Michael Chapman. Om det är någon ny platta på gång? Vet inte.
Discografi:
Ask Me No
Questions 1969
Songs For The
Gentle Man 1971
Thank You
For... 1972
Jumble Queen
1974
Lyssna på Bridget St Johns på spotify:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar