lördag 15 mars 2014

Några album från 2014


Egentligen hade jag tänkt ägna de första månaderna av 2014 till att njuta av gamla favoritalbum, men jag kan inte låta bli att lyssna på nytt.
Här är några av de album jag lyssnat på 2014.
 


 

Rod Melancon – Parish Lines
Ung singer/songwriter från
Louisiana, ett område med ett stort musikaliskt arv. Och visst kan man höra ekon från gammal Swamp rock när Rod går loss. Bitvis svänger det bra om denna rotmusik, men här finns också mer eftertänksamma låtar, som den vackra ”Dreamer”


 


 
Tony Dekker – Prayer of the woods
Great Lake Swimmers frontman Tony Dekker visar på detta soloalbum att han klarar sig utmärkt på egen hand. Här är det den akustiske trubaduren vi möter. Ljudbilden är mindre än på GLS plattorna, men det kompenseras av att Tony har skrivit några av sina vackraste melodier, någonsin.

 
 
BraAgas – Yallah!
BraAgas är en grupp från Tjeckien . De gör folkmusik från hela Europa, ofta med medeltida rötter. Det skulle kunna bli hur tråkigt som helst, men BraAgas lyckas göra underverk med detta ålderdomliga material. På skivan finns musik från såväl Balkan, Turkiet som judisk kultur. Det märkliga är att BraAgas lyckas koka om allt till en alldeles egen gryta.

 
 
Seth Lakeman – Word of mouth
Denne yngling är redan lite av en ikon inom modern brittisk folkmusik. Med nyskapande fiolspel, fantastisk röst och riktigt bra låtar har han blivit en av de mest framgångsrika folkmusikerna i Storbritannien.  Tyvärr har han aldrig lyckats nå ut till den riktigt stora publiken. Det borde han kunna med denna skiva, där låtarna smakar lika mycket pop som folkmusik . Kanske har framgången för Lumineers och Mumford and Sons öppnat dörrar som även Seth kan få smita ut genom.
 


Weeping Willows – The time has come
Vi var många som blev gripna när sångaren Magnus Carlssons nyligen medverkade i TV-programmet; ”Jills Veranda”. Av en händelse släpper Magnus grupp Weeping Willows nu nytt album. Det är på många sätt en tillbakagång till det sound Weeping  Willows en gång slog igenom med.  Lånen från sextiotalets pop och country är åter tydliga, stråkarrangemangen stora och Magnus Carlson sjunger sådär otroligt sorgligt som bara han kan.  Visst kan man dra paralleller till ett antal countryartister, men själv tycker jag att det låter otroligt mycket Scott Walker. Jag älskar detta.

 Lyssna på smakprov från albumen ovan, plus några till:

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar