Guld från Skivhyllan: John Martyn - Solid Air

Det finns ett antal plattor som följt mig likt en nära vän genom åren. Solid Air är en sådan. John Martyn har på denna platta lyckats göra en alldeles unik musik som knuffar undan mina känslomässiga skygglappar och får mig att bara fyllas av känslor. Det är Johns röst och Danny Thompsons bas som drar det tunga musikaliska lasset. John Sjunger på ett mumlande, jazzigt sätt och Thompsons bas tassar runt rösten likt en Bill som följer Bull.
När jag var i 20 års åldern var detta alldeles revolutionerande. Jag hade mest lyssnat till Martyns tidiga åttiotalsplattor innan och de lät framförallt åttiotal. Detta var något helt annat. Det fanns en akustisk ton, en jazzkänsla och en sårbarhet som fångade mig fullständigt. Det fantastiska är att jag aldrig tröttnar på denna skiva. När jag idag spelar låt för låt fylls jag av liknande känslor som för trettio år sedan. Jag överraskas dessutom över hur varierad skivan är. Den inledande Solid air är drömsk, vacker och texten om Nick Drake är kanske det bästa som någonsin skrivits om denne vän till Martyn. Over the hill är klassisk folkrock och I´d rather be the devil är så nära skramlig rock Martyn kommer. Om jag skulle tvingas att ta med mig en platta till en öde ö så skulle jag inte klara det. Troligen skulle jag istället försöka smuggla med mig ett tiotal. Solid Air skulle definitivt vara en av dem.

På Spotify finns skivan i en Deluxe edition. Hoppa över den. Allt extra material håller inte. Lyssna istället på orginalskivan här