Egentligen är jag för ung för Moody Blues, de hade sin storhets period när jag var i tio års åldern. Hade det inte varit för en storasyster så kanske jag aldrig brytt mig om bandet.
Det började med att min bästa kompis hade knyckt ett kassettband av sin äldre syster.
Han spelade upp en låt från bandet, flinade och sa:
- Har du hört, det låter som blommor och bin, visst är det konstigt?
- Jaa, sa jag med eftertryck
Några månader senare avslöjade min kompis att han börjat gilla den där blommor och bin låten
- Bandet heter Moody Blues, sa han, de verkar riktigt bra
- Gillar du blommor och bin låten? Har du blivit galen? sa jag
Vi var väl tolv, tretton år och det var Pugh som gällt fram till dess.
Moody Blues förändrade allt, särkilt för min kompis. Han köpte snabbt upp alla sju Moody Blues plattorna. Det var närmast omöjligt att få honom med ut och spela fotboll. Istället satt han hemma och lyssnade på fem gubbar som sjung "Aaaaooom" och annat flummigt.
Den första tiden tyckte jag musiken bara var fånig och ville inte lyssna alls. Men snart insåg jag att om jag överhuvudtaget skulle kunna umgås med min bästis så var jag tvungen att gå med på ett ständigt flöde av Moody Blues musik.
Man kan säga att jag indoktrinerades. Efter något år så sjung även jag med i "Aaaaooom" och kunde de flesta texterna om universell kärlek och berättelser i ögonen.
Tyvärr slutade denna grupp att vara bra ungefär samtidigt som vi började gilla dem.
Men deras sju första plattor är fortfarande sju av musikhistoriens bästa. Det vill säga om man gillar engelsk psychedelia och tidig, lallig prog
De sju första är:
1967 Days of Future Passed
1968 In Search of the Lost Chord
1969 On the Threshold of a Dream
1969 To Our Children's Children's Children
1970 Question of Balance
1971 Every Good Boy Deserves Favour
1972 Seventh Sojourn
Deras bästa på Spotify
Artikeln är återanvänd från Drakes musik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar