Ljungby berättarfestival med Musik i sagobygd

Kanske på sin plats att jag gör reklam för något jag själv är med och arrangerar. Ljungby Berättarfestival, Sveriges årliga festival för muntligt berättande, börjar den 11 juni och pågar till den 14 juni. Det är framförrallt Berättare/storytellers som står på scen, men också en hel del musiker. Några är dessutom både berättare och musiker
Årets artister är bl a:
Eva Bartholdsson & Greger Siljebo, KG Malm, Marie Selander, Yggdrasil och Marie Bergman. Vill du se hela programmet så gå in på:
http://www.ljungbyberattarfestival.se/

Vysotskij

Han var ryss. Gjorde ca 600 sånger, samtliga gick i moll. Jag begriper inte Vysotskij, kan inte språket och inte kulturen. Men när Fria pro Teatern gör Vysotskij på Svenska får jag hjälp med att gripas av det stora vemodet. Jag känner dramatiken, rycks med i rytmen och fångas av Vysovskijs musik. Visst är det underbart?

John Lennon /Plastic Ono Band

Vissa album behöver tid innan man faller för dem. Musiken behöver sjunka in, orden måste få ta plats och stämmningen sätter sig långsamt i ryggmärgen.
Detta album behövde 40 år innan jag fullt ut förstod vilken otroligt bra skiva det är.
Jag hörde nog LP:n för första gången runt 1971-72. Då hade den nyss kommit ut och jag väntade mig Beatlesmusik. Plastic Ono Band är inte Beatlesmusik. Visst känns harmonierna igen, men där Beatles var glädje så är Lennons första riktiga soloplatta framförallt sorg och ilska.
Som tonåring kunde jag inte ta till mig alla dessa sånger om saknade föräldrar, svikna löften och kokande rädslor. Även musiken var svårare än Beatles-Lennon. Refrängerna? Var hade de tagit vägen?

Idag älskar jag skivan just för att den är så annorlunda. Aldrig förut hade en rockstärna vänt in och ut på sitt inre på detta sätt. Dessutom lyckades han göra det personliga allmängiltigt och para ihop det med tidslös musik. Här sprutar sorgen och ilskan över oss i sånger som Isolation, Mother och Well, well,well. Men här finns också värme och kärlek i spår som Hold on och Love.
Frågan är om det går att komma någon närmare än så här genom att bara lyssna på musik.

Bröderna Gärdestad

Dem har jag alltid gillat. Vet att det inte är väl ansett bland vissa, men det skiter mitt hjärta i. På senare tid har jag lyssnat en del på den sista plattan Ted gjorde. Den är inget mästerverk, men det som griper mig är texterna. Som vanligt är det storebror Kenneth som står för dem. Det är som om han skriver till sin lillebror: "Ge inte upp, det finns hopp"

Här är texten till albumets sista spår, "I den stora sorgens famn":


I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn..

Åldras med hedern i behåll. 2

När jag var i 20-års åldern hade jag allt klart för mig; musik görs bäst av ungdomar. Det är då man är hungrig, nyfiken och modig. Med åren blir man mer och mer kommersiell, smörig och opersonlig.

Numera har jag en helt annan åsikt, kanske hänger det ihop med att jag själv blivit ganska gammal.
Visst finns det musiker som tappar fart och intresse på äldre dagar, men det finns lika många som når sin musikaliska höjdpunkt när håren grånat, kroppen breddats och man helt uppenbart inte är något för hitlistor och MTV längre.
Ett bra exempel är Janis Ian. Hon har alltid gjort bra musik och dessutom varit modig med utmanande texter. Men hennes sjuttio och åttiotalsplattor är ibland fullständigt överproducerade. Svulstiga, storslagna med väldiga orkesterarrangemang. När det var som värst blev det lite disco också.
Sedan Janis kom tillbaka med albumet "Breaking Silence" så har hennes musik varit bättre än någonsin. Det är avskalat, folkligt och bluesigt. Texterna är ännu ärligare och handlar bland annat om åldrande och om kärlek till en annan kvinna.

Ett annat exempel på någon som bara blir bättre med åren är Loudon Wainwright III. Han låtsas inte vara 22, utan sjunger om sitt liv i övre medelåldern. Det kan t ex handla om konflikter med vuxna barn eller om gamla föräldrars död. Ursäkta katten.





Ett tredje namn som måste nämnas i detta sammanhang är Linda Ronstadt. Under sjuttiotalet var hon en storsäljande pop/rock stjärna. Sedan nittiotalet har Linda struntat i att vara rockstar . Hon har bland annat gett ut latinsk musik, barnlåtar, standards och cajun. Allt har inte varit bra, men Linda är värd all respekt för att hon gör det hon vill, utan att snegla på hitlistor. 2006 gav hon ut albumet "Adiu False Hart" tillsammans med Ann Savoy. Det är en fantastisk skiva med avskalad folk och cajun.

Snart har jag all musik på samma ställe

På senare år har jag haft min musik i olika format och på olika ställen. Vinylskivor i sovrums-hyllorna, CD:s i vardagsrummet, CD-r i pärmar och mp3 filer på fyra olika datorer. Ibland har det varit nästan omöjligt att hitta det jag vill spela. Nu, äntligen, har jag skaffat mig en server som är så stor att den rymmer all min musik om jag rippar det till mp3 format. Allt jag behöver göra är att lägga rubbet på servern och sedan kan jag sätta 3000 album på chuffle. Det ser jag fram emot.
Tack lake för hjälp med instillationen