Utställning du inte får missa

Just nu pågår utställningen ”Musiklivet Göteborg 1955- 218”, på Göteborgs Stadsmuseum. Är du det allra minsta intresserad av modern musik så skall du definitivt gå de tre trapporna upp i Stadsmuseet.
Vad du möter då är bilder, filmer, ljud och texter från över femtio åt av ungdomskultur i Göteborg.

Det första du ser är tre stora bildskärmar där filmklipp visas i en enda outsinlig ström. Om du vill kan du bli sittande där i timmar och titta på Göteborgsmusiker från olika tidsepoker. Gör du det så missar du dock stora delar av utställningen. I kronologisk ordning kan du nämligen vandra från rum till rum och lära känna en mängd av stadens profiler. Det börjar med jazzen. Flera av svensk jazz riktigt stora började sin karriär på västkusten. Jan Johansson och Bengt Hallberg är bara två exempel.
Jazzen utgör dock en förhållandevis liten del av utställningen. Redan sent femtiotal kom rocken till Göteborg och lokala profiler som Chris Lennart och Little Gert gjorde entré med vickande Elvishöfter. Det var vid denna tid som Bössen och Siskorna ägde staden. Bössen var till stor del arbetarungar som gillade Elvis, medan Siskorna var läroverksungdomar som främst höll sig till tradjazz.

Än om det var under sent femtiotal som ungdomskulturen började ta rejält med plats på stadens gator så var det under sextiotalet som den exploderade. Stadens ungdomsgårdar spelade en avgörande roll. Det var här man fick låna instrument och spela inför sin första publik. I mitten av sextiotalet kokade Göteborg av finniga tonårsband som plankade Beatles och Stones på hemmagjord engelska Flera av dem presenteras med bild, text och inte minst, musik. Jag slås av att band som The Shakers (med Tommy Rander) Tages och Jackpots faktiskt lät riktigt bra. Ett band som jag aldrig hört talas om innan var Gin House Blues Group, som höll till på Kålltorps ungdomsgård. I detta band fanns Bengan Blomgren och Bernt Andersson, som senare blev kända musiker i bland annat Nynningen och Tottas Bluesband.

Utöver fokuseringen på ungdomsgårdarnas roll under sextiotalet, så ger också utställningen en bild av den tidens östra Nordstan. Det var där alla klubbarna fanns, i rivningsfärdiga kåkar trängdes musik in sig i källare och prång. Kungen bland klubbarna var Cue Club. Det var här Internationella gäster spelade. Allt detta försvann när rivningshysterin gjorde om östra Nordstan till ett modernt köpcentrum. Visserligen flyttade Cue Club till ny adress, men det blev sig aldrig mer likt.

När jag lämnar sextiotalsrummet så stiger min puls en aning för det är när discon, proggen och punken presenteras som jag för första gången kan koppla egna minnen till det jag hör och ser. Den första betydande gayklubben, Bachus,  kan man läsa om, så också proggens högborg, Sprängkullen och punkarnas Garageligan. Band som Älgarnas Trädgård, Nationalteatern och Attentat får förstås plats, men även ett koppel av mindre kända grupper. Klubben Errols, som var centrum i universum för mig, får förhållandevis lite utrymme och det pekar väl lite på problemet med en sådan här utställning. Det finns så många olika upplevelser av stadens musikliv. Att fånga allas minnen, förväntningar och känslor på några, visserligen välfyllda väggar, är förstås omöjligt. Ändå är detta en utställning du inte får missa. Man kan gå tillbaka till gång efter gång och ständigt hitta nya saker att fördjupa sig i. En avdelning som är lite av min favorit är de filmade intervjuerna med flera av stadens musikprofiler. Sätt dig ner och titta på dem, gå sedan runt och läs, lyssna till bortglömd musik och fängslande berättelser.
Gå på utställningen och när du gjort det, gå igen. Det finns nämligen så mycket att se och höra att det är omöjligt att ta till sig allt på ett besök. Själv har jag varit där tre gånger och planerar ett fjärde besök, men det kanske säger mer om mig än om utställningen.

Stadsmuseet har gjort en Spotifylista på musik som passar till utställningen:
 https://play.spotify.com/user/stadsmuseetgbg/playlist/5SESMkC4TIGVJdVjid2NfT

Är jag inte hipp så säg

Jag ser tre tendenser i mitt musiklyssnande just nu
1. Jag spelar mest gamla låtar
2, Jag spelar mest lugna låtar
3, Jag spelar mest låtar som både är gamla och lugna

För att råda bot på detta har jag gjort en låtlista med snabba pop och rocklåtar från 2000-talet.
Är jag inte hipp så säg.

Joan Armatrading - Love & Affection - The Old Grey Whistle Test 1976

Ett fint framträdande av en underskattad singer/songwriter. Jag envisas med att göra reklam för henne på denna blogg.
Här har jag presenterat henne närmare

"Min" festival

Ni som läst denna blogg ett tag har kanske märkt att så här dags på året brukar jag inte skriva så mycket här. Orsaken är att jag i regel är fullt upptagen med något annat. Varje år är jag  nämligen med och arrangerar en liten festival i en liten sydsvensk stad. Det kommer några tusen besökare varje år. Framförallt bjuds det på muntligt berättande, men även en hel del musik. Vi hörs igen när festivalen är över, eller så ses vi Ljungby.

Här är ett axplock ur Ljungby Berättarfestival Musik i Sagobygd 2016:


Fred 17 juni
Kersti Ståbi – Völvans spådom. 13.00. För vuxna. Ljungby Museum. 70:–
Völvans spådom är den Poetiska Eddans första och enligt många bästa dikt.
I motsats till kvädets andra dikter om guda- och människolivet, berättar
völvan om världens uppgång, fall och skapandet av något nytt. Detta är en av de mytiska texter som är en del av vårt kulturarv sedan urminnes tider. Kersti Ståbi bjuder här på en unik föreställning. Hon reciterar och sjunger Völvans spådom på originalspråk – den fornnordiska, som sedan delat sig och blivit vår moderna svenska, norska, danska och isländska.

Nick Hennessey – A Harper’s Trade.
14.00–14.50 För vuxna. Ljungby Museum. 70:–
Det fanns en tid när harpspelare reste kors och tvärs över riket för att berätta,spela och sjunga. Nick har utvecklat en stil som påminner om den gamla traditionen men kryddad med 2000-talet. Föreställningen ges på engelska.
Kersti Ståbi och Jeja Sundström – Jeja och jag.
17.00–18.00 För vuxna. Grand. 90:–
Kersti Ståbi och Jeja Sundström i ett nepotistiskt, musikaliskt berättarmöte mellan två konstnärer, två generationer, mellan sant och halvsant. Ett pärlband av skön sång, skratt och poesi, en timme som rinner försvinnande snabbt
Kalla Kårar utmed mörka vatten.
22.30–ca 24.00 För alla som vågar.
Samlingsplats: Elverksbron på Vislandavägen. Festivalpass.
Följ med på en vandring utmed Lagan. Vi lovar att du både kommer att
se och höra saker som är utöver det vanliga. Musik, berättande och över
-raskningar blandas på ett oväntat sätt. Ta med någon att hålla i handen.
Lörd 18 juni
Marianne Folkedotter & Sunniva Abelli–Adak-Ulla.
13.00–14.00 För vuxna. Grand. 90:–
I den här föreställningen har Marianne Folkedotter, berättarantikvarie
på Västerbottens museum, utifrån arkivmaterial, muntliga och skrivna
berättelser skapat sin bild av Adak-Ulla. Hon var en driftig och framåt
kvinna som på olika sätt banade nya vägar. En kvinna som inte bara lät
vägarna ta henne bort utan också använde dem till att öka välståndet
för människorna i sin egen hemtrakt i Västerbotten. Sunniva Abelli
är nyckelharpist och sångerska med närvaro, lekfullhet och varm
klang i sitt uttryck.
Sönd 19 juni
Tetra – Långt borta och nära.
16.30-17.30 För vuxna. Ljunggården. 90:–
Sånger till fest och sånger till tröst. Om att längta hem och längta bort.
Tetra inspireras av rytmer och klanger från hela världen och låter dem mötas i
den svenska sommarkvällen. Kvartetten vill tillsammans med er besjunga livet,
kärleken och gemenskapen.

HÄR HITTAR DU HELA FESTIVALPROGRAMMET > http://www.ljungbyberattarfestival.se/program/
HÄR KÖPER DU BILJETTER > http://www.ljungbyberattarfestival.se/biljetter/

R I P David Swarbrick

En av folkrockens riktigt stora har lämnat oss. Igår dog fiolspelaren David Swarbrick efter en lång tids sjukdom, 75 år gammal. Han var, enligt mig, den allra bäste fiolspelmannen som brittisk folkmusik har haft. Efter att under tidigt sextiotal spelat ren folkmusik med bland annat Ian Campell Folk Group, så blev han så småningom medlem i folkrockbandet Fairporr Convention.  Det är som energisk spelman i Fairport vi framförallt minns honom. Nedan ser vi en underbar film från -71 som visar Swarbrick i sin krafts dagar.
Det finns en hel del historier om Swarbrick, mer eller mindre sanna.
Här kan du läsa en av dem

Oupptäckt - Peder af Ugglas

Att kalla Peder af Ugglas för oupptäckt är inte riktigt rätt. Denne gitarrist har jobbat professionellt i över 30 år med musik. Han har bland annat spelat med Stefan Sundström, Louise Hoffsten och Freddie Wadling. Med andra ord är han en etablerad musiker och producent. Dock har hans egna soloalbum fått alldeles för lite uppmärksamhet. Det är synd för hans instrumentala, gitarrbaserade musik är verkligen värd en större publik. Han senaste skiva är:

Peder af Ugglas - Blue Depature (2015)
Denna platta gick mig förbi förra året. Den får min uppmärksamhet nu istället. Bättre sent än aldrig. Det är instrumentalmusik fylld med känslor. Risken med gitarristers soloalbum är annars att de kan bli för tekniskt och fokusera mer på fingerfärdighet än känsla. Blue Departure faller inte i den fällan. Det är en mycket omväxlande skiva som bjuder på såväl bluesig sorg som lätt jazzig coolhet.
I den inledande titellåten låter han sparsmakad elektrisk, likt en David Gilmour spelar han med ro och musiken skapar en känsla av ödslighet och sorg. New face är akustiskt bluesig och känns jordig som en amerikansk åker. Nordic investigation är något helt annat. Där tar pianot och jazzkänslan större plats och det är inte utan man tänker på Jan Johansson.
Ja, så fortsätter det. Låt efter låt skapar stämningar och får mig att flyta in i ett landskap som hela tiden ändrar karaktär. Den bästa instrumentalmusiken jag hört på mycket länge.

Folk Och Rackare - Lussi Lilla / Bältet