Utställning du inte får missa

Just nu pågår utställningen ”Musiklivet Göteborg 1955- 218”, på Göteborgs Stadsmuseum. Är du det allra minsta intresserad av modern musik så skall du definitivt gå de tre trapporna upp i Stadsmuseet.
Vad du möter då är bilder, filmer, ljud och texter från över femtio åt av ungdomskultur i Göteborg.

Det första du ser är tre stora bildskärmar där filmklipp visas i en enda outsinlig ström. Om du vill kan du bli sittande där i timmar och titta på Göteborgsmusiker från olika tidsepoker. Gör du det så missar du dock stora delar av utställningen. I kronologisk ordning kan du nämligen vandra från rum till rum och lära känna en mängd av stadens profiler. Det börjar med jazzen. Flera av svensk jazz riktigt stora började sin karriär på västkusten. Jan Johansson och Bengt Hallberg är bara två exempel.
Jazzen utgör dock en förhållandevis liten del av utställningen. Redan sent femtiotal kom rocken till Göteborg och lokala profiler som Chris Lennart och Little Gert gjorde entré med vickande Elvishöfter. Det var vid denna tid som Bössen och Siskorna ägde staden. Bössen var till stor del arbetarungar som gillade Elvis, medan Siskorna var läroverksungdomar som främst höll sig till tradjazz.

Än om det var under sent femtiotal som ungdomskulturen började ta rejält med plats på stadens gator så var det under sextiotalet som den exploderade. Stadens ungdomsgårdar spelade en avgörande roll. Det var här man fick låna instrument och spela inför sin första publik. I mitten av sextiotalet kokade Göteborg av finniga tonårsband som plankade Beatles och Stones på hemmagjord engelska Flera av dem presenteras med bild, text och inte minst, musik. Jag slås av att band som The Shakers (med Tommy Rander) Tages och Jackpots faktiskt lät riktigt bra. Ett band som jag aldrig hört talas om innan var Gin House Blues Group, som höll till på Kålltorps ungdomsgård. I detta band fanns Bengan Blomgren och Bernt Andersson, som senare blev kända musiker i bland annat Nynningen och Tottas Bluesband.

Utöver fokuseringen på ungdomsgårdarnas roll under sextiotalet, så ger också utställningen en bild av den tidens östra Nordstan. Det var där alla klubbarna fanns, i rivningsfärdiga kåkar trängdes musik in sig i källare och prång. Kungen bland klubbarna var Cue Club. Det var här Internationella gäster spelade. Allt detta försvann när rivningshysterin gjorde om östra Nordstan till ett modernt köpcentrum. Visserligen flyttade Cue Club till ny adress, men det blev sig aldrig mer likt.

När jag lämnar sextiotalsrummet så stiger min puls en aning för det är när discon, proggen och punken presenteras som jag för första gången kan koppla egna minnen till det jag hör och ser. Den första betydande gayklubben, Bachus,  kan man läsa om, så också proggens högborg, Sprängkullen och punkarnas Garageligan. Band som Älgarnas Trädgård, Nationalteatern och Attentat får förstås plats, men även ett koppel av mindre kända grupper. Klubben Errols, som var centrum i universum för mig, får förhållandevis lite utrymme och det pekar väl lite på problemet med en sådan här utställning. Det finns så många olika upplevelser av stadens musikliv. Att fånga allas minnen, förväntningar och känslor på några, visserligen välfyllda väggar, är förstås omöjligt. Ändå är detta en utställning du inte får missa. Man kan gå tillbaka till gång efter gång och ständigt hitta nya saker att fördjupa sig i. En avdelning som är lite av min favorit är de filmade intervjuerna med flera av stadens musikprofiler. Sätt dig ner och titta på dem, gå sedan runt och läs, lyssna till bortglömd musik och fängslande berättelser.
Gå på utställningen och när du gjort det, gå igen. Det finns nämligen så mycket att se och höra att det är omöjligt att ta till sig allt på ett besök. Själv har jag varit där tre gånger och planerar ett fjärde besök, men det kanske säger mer om mig än om utställningen.

Stadsmuseet har gjort en Spotifylista på musik som passar till utställningen:
 https://play.spotify.com/user/stadsmuseetgbg/playlist/5SESMkC4TIGVJdVjid2NfT