De bästa svenska albumen, någonsin

En högst personlig lista:

1.     Robert Broberg – Letar efter mig själv

2.     Bernt Staf - När dimman lättar

3.     Mikael Ramel - Till dig

4.     Ulf Lundell – Törst

5.     WilmerX -s/t

6.     Monica Törnell – Ingica

7.     Ragnarök – s/t

8.     Jan Johansson- Jazz på svenska

9.     Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och personliga Persson

10.  Hoola Bandoola Band – Vem kan man lita på

11.  Lasse Tennader – Längst därinne är himlen ändå röd

12.  Tomas Almqvist – Nyanser

13. Trettioåriga Kriget - Hej på er

14.  Pugh Rogefeldt – Ja dä ä dä

15.  Anders F Rönnblom – Din barndom skall aldrig dö

16.   Dimmornas Bro – s/t

17.  Thorstein Bergman – Sjunger Dan Andersson

18.  Docenterna – Tid och lust

19.  Kajsa & Malena – Historier från en väg

20.  Magnus Lindberg – Som natt och dag

 

Det nyaste albumet på listan är "Historier från en väg". Det kom ut 1986. Då var jag 26 år. Sedan dess har jag altså inte hittat någon ny platta som platsar, trots att jag lyssnat på hundratals. Vad säger det?

 

Propaganda för bortglömd musik - Görel Crona

Görel Crona är känd som skådespelare, men 1997 gav hon ut musikalbumet; Sjunde ön. Det är en av de skivor jag lyssnat mest på under senare år. Plattan väckte ingen större uppmärksamhet och det har, än så länge, inte blivit någon uppföljare.

Det är lätt att bunta ihop Görel Crona med alla andra skådespelare som fått ge ut skivor p g a  sitt kändisskap. Crona är dock något helt annat . Hon är en låtskrivare och sångerska av högsta klass, som sysslat med musik längre än teater. Albumet Sjunde ön är en platta fylld med singer/songwriter-musik av bästa märke. Texterna är personligt vackra och arrangemangen är ofta påverkade av hennes spanska uppväxt.

Lyssna här

Way Out West 20120810

Det blev en dag på Göteborgs stora rockfestival.. Flera av mina favoriter spelade just på fredagen, så det var självklart att vara där då. Här är en genomgång av dagen:

Först ut var Anna Von Hausswolff.
Sittande vid orgeln och omgiven av stort band, skapade hon musik som tog mig fyrtio år tillbaka i tiden. När Anna lägger ut sina väldiga ljudmattor, ofta helt utan sång, så låter det i mina öron som gammal krautrock och tidig King Crimson. Det blir det ganska segt i Slottsskogen, mitt på dagen. Det sägs att Anna spelat på Annedalskyrkans orgel under senare tid. Varför lät arrangörerna henne inte uppträda där, det hade blivit en maffig upplevelse. Nu blev det mest bara ett tomt sus.

Ane Brun
Nästan lika pretentiöst som föregående artist. Jag gillar verkligen Anes två första album, men därefter har hon nästan slått knut på sig själv. Säkert är ambitionen att utvecklas, gå vidare, men igår blev det mest innehållslösa gester.

Billy Bragg
Vass i käften som bara en engelsman kan vara, stod han där ensam på en jättelik scen. Metodiskt spelade han sig igenom delar av sin stora repertoar, som också är en del av mitt liv. Svårt att inte fyllas av både nostalgi och glädje. Nu är Billy Bragg 2012 mycket mer än nostalgi, han är fortfarande en vass politisk röst och en lysande låtskrivare.

Wilco
Bandets första kvart är ett närmast outhärdligt taggtrådsmangel, där man bl a spelar järnplåt med stråke. Det är som om bandet tydligt vill visa att de minnsan inte gör någon vanlig altcountry. Snart är det ändå just de influenserna som tar över och då bjuder Wilco som vanligt på underbart vackra melodier.

Feist
På skiva låter Feist som en ganska ordinär singer/songwriter. På scen förvandlas hon till en fantastisk underhållare med stor ljudbild. Låtar som på skiva är ganska stillsamma blir här till allsånger som får Slottsskogen att gunga. För mig var detta kvällens stora överraskning.

Bon Iver
Även här är ljudbilden större än på skiva och det låter mer elektriskt. Samtidigt lyckas man behålla den intima känslan som är så speciell för skivorna. Snygg ljusshow.

Blur
Ett band som jag inte har någon relation till. Ändå sjunger jag med i hittlåtarna och grips av det dansande publikhavet. Kul avslutning.

Efteråt gick jag hem i natten, nöjd över en fantastisk dag.

From The Byrds to The Eagles

Se denna fantastiska dokumentär om vad som hände i Los Angeles under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Klicka på länken nedan:

http://www.youtube.com/playlist?list=PL10421B96F84F0BD4&feature=plcp&fb_source=message

Joe och Joan; två åldringar som vågar mer

När jag var ung trodde jag på rockmyterna. Bl a den om att man måste var ung och arg för att utvecklas, med stigande ålder stelnar man och blir feg och tråkig.

Nu när jag själv är över femtio har jag insett att det till viss del är precis tvärtom. I och med ökad ålder och erfarenhet vågar många strunta i de kommersiella kraven och göra det man själv vill.

De två senaste exemplen på detta är Joe Jackson och Joan Armatrading. De har båda släppt album i år som sticker ut. Joe har gjort en hyllningsskiva med Duke Ellingtons låtar och Joan har gjort sin första jazzskiva. Inget av albumen är mästerverk, men jag är imponerad av artisternas mod och egensinne. För Jackson är det inget nytt, han har i många år gjort vad som fallit honom in, utan att bry sig om trender och vad andra tycker. Det är inte för inte som han ibland kallas den musikaliska kameleonten. Armatrading har först på senare år lämnat sin gamla singer/songwriter fåra och experimenterat med andra stilar. Hennes senaste jazzskiva var avslutningen på en album-trilogi som inleddes med en bluesskiva. Platta nummer två hade rock som tema. Eftersom alla tre albumen innehåller uteslutande Armatradings egna kompositioner, så låter det väldigt personligt och eget. Det jag kallar jazzskivan är t ex mer Armatradings typiska harmonier med jazzarrangemang, än vanlig jazz. Påminner det om något så är det Steely Dan.

Vill man göra det enkelt för sig kan man kalla både Joes och Joans skivor för jazzrock, men de skulle säkert värja sig mot den och alla andra etiketter. Detta är frågan om två artister som är alldeles för personliga för att kunna placeras i något musikaliskt fack

Lyssna

Lyssna

Folkmusikvågen på sextiotalet

Det började i Greenvich Village i New York. På klubbar och caféer satt unga killar och tjejer och  klinkade på akustisk gitarr. De hade inpirerats av något lätt grånade herrar och damer som nu nöjt stod i bakgrunden med breda leenden. Snart spred sig vågen över världen, folkmusikscener öppnades nästan överallt.  Man var klart påverkade av vad som skett i New York, men i många länder blandades de amerikanska influenserna med egna traditioner. I London hette folkklubbarna  the Troubadour, och Les Cousins. I Stockholm var det Vispråmen Storken som var samlingsplatsen för den nygamla vågen.

Jag önskar att jag varit med när det begavs sig, tyvärr var jag fullt upptagen i sandlådan då.. Som tur är finns musiken från denna tid kvar. Jag har gjort tre låtlistor på Spotify, lyssna på dem:

Artists from Greenwich Village in the 60's


Artists from London music clubs in the 60's


Svenska visvågen

Jag fattar ingenting

Jag har börjat prata allt mer musik med min trettonåring. Han kommer, med jämna mellanrum, springande med låtar som jag skall tycka till om. Ofta är det olika dansmixar med ett evigt malande av tunga basrytmer och entonigt rappande. Resultatet brukar bli att jag håller en utläggning om hur dåligt det är och om hur riktig musik skall låta. När jag ondgjort mig en stund, ler båda brett och skrattar lätt. För vi vet ju att det bara handlar om smak och att det inte finns något som heter riktig musik.
Jag vet dessutom att jag reagerar nästan exakt likadant som min far gjorde  när jag spelade Deep Purple för honom, bara med den skillnaden att min pappa inte log.