Jag har börjat prata allt mer musik med min trettonåring. Han kommer, med jämna mellanrum, springande med låtar som jag skall tycka till om. Ofta är det olika dansmixar med ett evigt malande av tunga basrytmer och entonigt rappande. Resultatet brukar bli att jag håller en utläggning om hur dåligt det är och om hur riktig musik skall låta. När jag ondgjort mig en stund, ler båda brett och skrattar lätt. För vi vet ju att det bara handlar om smak och att det inte finns något som heter riktig musik.
Jag vet dessutom att jag reagerar nästan exakt likadant som min far gjorde när jag spelade Deep Purple för honom, bara med den skillnaden att min pappa inte log.
"Han kan ju inte sjunga". Var mina föräldrars omdöme om Dylan. Helt fel. Dylans röst är inte vacker direkt men har bra tonkänsla och framför allt bra timing, vilket är mycket viktigare än en vacker röst, vad det nu är för något. Men så är det med generationerna. Själv är jag fast i min ungdoms melodiska musik, men förstår ju att dagens ungdomar har helt andra referensramar. Jag måste berömma min dotter ändå för att hon gillar the likes of Dylan, Winnerbäck och flera andra som jag själv uppskattar.
SvaraRaderaJag lovade mig själv en gång för länge sen att aldrig uttrycka mig nervärderande om nyare musik som någon yngre gillade. Så som den äldre generationen ständigt gjorde om min musik när jag var ung.
SvaraRaderaDet har inte varit lätt...