När jag var ung trodde jag på rockmyterna. Bl a den om att man måste var ung och arg för att utvecklas, med stigande ålder stelnar man och blir feg och tråkig.
Nu när jag själv är över femtio har jag insett att det till viss del är precis tvärtom. I och med ökad ålder och erfarenhet vågar många strunta i de kommersiella kraven och göra det man själv vill.
De två senaste exemplen på detta är Joe Jackson och Joan Armatrading. De har båda släppt album i år som sticker ut. Joe har gjort en hyllningsskiva med Duke Ellingtons låtar och Joan har gjort sin första jazzskiva. Inget av albumen är mästerverk, men jag är imponerad av artisternas mod och egensinne. För Jackson är det inget nytt, han har i många år gjort vad som fallit honom in, utan att bry sig om trender och vad andra tycker. Det är inte för inte som han ibland kallas den musikaliska kameleonten. Armatrading har först på senare år lämnat sin gamla singer/songwriter fåra och experimenterat med andra stilar. Hennes senaste jazzskiva var avslutningen på en album-trilogi som inleddes med en bluesskiva. Platta nummer två hade rock som tema. Eftersom alla tre albumen innehåller uteslutande Armatradings egna kompositioner, så låter det väldigt personligt och eget. Det jag kallar jazzskivan är t ex mer Armatradings typiska harmonier med jazzarrangemang, än vanlig jazz. Påminner det om något så är det Steely Dan.
Vill man göra det enkelt för sig kan man kalla både Joes och Joans skivor för jazzrock, men de skulle säkert värja sig mot den och alla andra etiketter. Detta är frågan om två artister som är alldeles för personliga för att kunna placeras i något musikaliskt fack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar