Jens Lenkman - I know what love Isn't

Det är en blå Lenkman vi hör på hans senaste skiva. Det gillar jag. Hans musik har alltid varit snygg, nu känns den även angelägen. Är ändå tveksam om detta kommer att stanna kvar i mig. Tidigare Lenkman-plattor har glömts bort efter några lyssningar, kanske blir det annorlunda med denna.

Lyssna

Moneybrother - This is where life is

Anders Wendin fortsätter blanda Springsteen och Clash-influenser med stor framgång. Denna gång är det mer Clash än the Boss. Wendin sjunger allsångsrefränger som om han står på puben  med polarna. Hjärtat är med och det är svårt att inte fångas av livsglädjen, tempot och rösten. Bästa låtar just nu är plattans två första.

Lyssna

Kebnekajse - Aventure

Låt för låt:
Snickar- Anders:
Klassisk Kebnekajse. Folklåt med elektriskt arr. Gitarren väver psychedeliska ljudmattor och fiolen spelar melodin. Känns igen lite väl mycket.
Vallåt efter Britta Jansson :
Samma koncept, med den skillnaden att gitarren spelar melodin. Blir lite fantasilöst
Spelmannen:
Här händer nå't. Det är den gamla Dan Andersson texten som man gör med den klassika melodin till. Man sjunger för en gångs skull. Arret känns spännande. Det är den akustiska gitarren som får dominera. För tankarna till Kenny Håkanssons  soloskiva där han tonsätter svenka poeter.
Aventure.
Mer akustisk gitarr. Det är inspiration från  Afrika. Får mig att tänka på deras gamla platta: Ljus från Afrika.
Svartabergstrollen:
Till att börja med låter det som ännu en standardlåt, men efter ett tag hör jag ett gitarrspel som för tankarna till Shadows. Kul!
Vallåt efter Måns Olsson
Tumpianot räddar låten
Midsommarnattsdröm
Tråkig folklåt gjord enligt Kebnekajses standardmall
Tiki Ja Tira
En likadan till
Battery
Friare och roligare. Det smakar Afrika igen

Sammanfattning:
Bitvis bra, men alldeles för ofta fastnar Kebnekajse i ett koncept som de gjorde bättre för 40 år sedan.

Luka Bloom - This new morning

Denne irländare hette en gång Barry Moore och verkade i skuggan av storebror Christy Moore, en av landets mest kända folksångare. Vad Barry än gjorde i sitt hemland var han framförallt lillebror till en kändis
Så Barry bytte namn till Luka Bloom, flyttade till USA och försökte slå sig fram som amerikansk folksångare.  Nu har det gått många år och Luka har skapat sig en karriär som en av de bästa, jämnaste och mest angelägna folksångare som finns. På sin nya platta låter han ungefär som vanligt, mycket bra med andra ord. Bloom faller inte för trycket att  popa-upp sig Här finns inga elgitarrer insmygna, inga trummor, nästan bara akustiska instrument och röster som låter helt naturliga.  Det är befriande. Men det hade ändå inte blivit någon höjdarplatta om det inte varit för låtarna, vilka melodier. Allra starkast är kanske ändå Lukas texter. Det finns ett allvarsamt hopp i orden som får mig att se klarare. Hur många texter kan man säga det om?
Det spår som griper tag i mig allra mest är: "Your little wings", en sång som handlar om att vara orolig tonårsförälder,  något jag lätt kan känna igen mig i.

Lyssna

The Tallest Man On Earth - There´s know leaving now

Bakom detta namn döljer sig sångaren och gitarristen Kristian Matsson, en ung man från Dalarna. Han låter dock som om han levde och verkade i Greenwich Village 1962. Musiken för tankarna till tidig Bob Dylan eller, kanske ändå mer, till Phil Ohs. Som bäst blir det när han blandar in lite pop i folktonen. Låtar som "To just grow away och "Wind and Walls" har refränger som jag gärna nynnar på. Särkilt den senare är en pärla, kanske årets bästa låt.

Lyssna

Upptempo-låtar 2012

Skulle till å dammsuga. Ville då  höra på låtar från 2012.  Oj, va långsamma och ledsna låtar jag hade på mina låtlistor. Sådana går inte att dammsuga till, då blir jag bara stående med dammsugaren i ett hörn och ser ledsen ut.  Så jag var tvungen att göra en ny lista med upptempolåtar. Nu kan jag börja dammsuga.

Lyssna

Andrew Bird - Break it yourself

Multiinstrumentalisten Andrew Bird är en spännande man. Han har så många olika influenser. Man hör bland annat konstmusik, jazz, folkmusik och pop i hans sånger. Bird spelar gitarrer, fiol, visslar och sjunger likt få. Allt kunde blivit till en dålig pyttipanna, men icke. Denna supermusiker får ihop alla delar till en helhet som inte liknar något annat. Det är helt enkelt Andrew Bird- musik. På denna skiva har han dessutom fått till melodier som slår det mesta. Det är alldeles enastående lekfullt och mjukt utan att bli sentimentalt. Allt detta gör Break it yourself till en skiva som jag vill lyssna till om och om igen.

Lyssna