Årets bästa album?

Det är bara maj månad, så man kanske inte skall säga för mycket, men så här långt är det en platta som sticker ut och glimmar mer än alla andra, nämligen:

Ben Watt - Fever Dream

Jag har följt Ben Watt i många år. 1983 släppte han sin första soloplatta, North marine drive. Det var en akustisk skiva mitt i syntpopens förlovade tid.  För mig blev albumet en guldklimp och än idag håller jag det som ett av de bästa som någonsin gjorts. Därefter åkte Ben Watt på en krokig musikalisk resa. När det var som bäst gjorde han spännande musik i Everything But The Girl.
Botten nåddes när han, under flera år,  gick vilse bland trummaskiner och programmerade datorer.
Det var som om han ville förtränga och förneka sina musikaliska rötter. För två år sedan släppte han albumet Hendra. På den skivan vände han äntligen tillbaka till den akustiska ljudbild han en gång började med och kom ut som den fantastiska låtskrivare han är.
När han nu släpper Fever Dream, så är det på många sätt en naturlig fortsättning. Melodierna är lika starka, och rösten har samma förmåga att gå rätt in i  mig. Precis som Hendra hämtar nya skivan inspiration från sjuttiotalet. Dels från klassika singer/songwriters, men även från mer jazzig musik. Skillnaden är att elgitarren tar större plats än på Hendra. Det är Suedes Bernard Butler som spelar sina finaste Pink Floyd-/Dire Straits-gitarrfigurer.
Hendra, var enligt mig, 2014 års bästa album. Om Fever Dream kommer att hamna högst upp 2016, vet jag inte än. Det får tiden utvisa.

2014 års bästa skivor - alla kategorier

Så här på självaste julafton, kunde jag inte hålla mig längre. Jag var bara tvungen att göra en lista över de bästa albumen, alla kategorier. Klickar du på artist och album, så får du upp den längre artikeln om skivan. Klickar du på Trio Laika så kommer du till en artikel från tidningen Lira. Anledningen till det är att jag själv skrivit väldigt lite om detta album. GOD JUL!

Bäst alla kategorier
1. Ben Watt – Hendra
2. Brigaden - Om Alberto och några andra gubbar
3. David Crosby - Croz
4. Noah Gundersen – Ledges
5. Trio Laika – June
6. Môra per – Stockholm-Oslo
7. Bellowhead – Revival
8. Mary Jane – Soltice
9. Stefan Sundström – Nu var det 2014
10. Eels – The cautionary tales of Mark Oliver Everett

2014 års bästa plattor, del 2

Gråtmilda –plattor
En hel skopa med singer/songwriters och en liten sked med annat.
1. Ben Watt – Hendra
2. Noah Gundersen – Ledges
3. Weeping Willows – The Time Has Come
4. Tomas Andersson Wij – Mörkrets hastighet
5. John Gorka – Bright Side of Down
6. Stefan Sundström – Nu var det 2014
7. Eels – The Cautionary Tales Of Mark Oliver Everett
Bandet Eels är lika med låtskrivaren Mark Oliver Everett. Han gör tydligen som bäst musik när han är riktigt olycklig och det lär han vara nu.
8. Triakel-Thyra
9. Damien Rice - My favourite faded fantasy
Damiens album "0" är en av 2000-talets allra bästa. Efter att ha gått på sparlåga ett tag, är han nu tillbaks med musik av bästa slag. Gråtmild, akustiskt och med melodier som man minns.
10. Luke Sital-Singh – The Fire Inside
Indiepop med mollstänk och en röst som berör
11. Beck - Morning Phase
12. Carrie Tree - Home to the Invisible
13. First Aid Kit – Stay Gold
14. Joe Henry – Invisible Hour
Den här mannen har jag följt sedan nittiotalet. Han gör aldrig en dålig platta.


De album som inte fått någon brödtext i denna artikel, har jag skrivit om tidigare. Klicka på etiketten "2014", så hittar du dem. All musik finns på Spotify

Ben Watt - Hendra

1983 släppte Ben Watt sin första soloplatta, North marine drive. Mitt i syntpopens stora period kom denna akustiska platta med influenser från engelska singer/songwriters och brasiliansk bossa nova. För mig blev albumet en guldklimp och än idag håller jag det som ett av de bästa som någonsin gjorts.
Tyvärr blev det inget liknande från Watt, nästa album var med Everything but the Girl och från nittiotalet har han förvirrat sig in i elektronisk dansmusik. Jag hade för längesedan tappat hoppet om att han någonsin skulle göra något som ens kom i närheten av North marine drive.
Tro det eller ej, men på Ben Watts nya album, Hendra, närmar han sig de stämningar som fanns på första soloskivan. Så mycket bossa nova är det inte, musiken påminner mer om sjuttiotalsartister som Dire Straits, Al Stewart och - i viss mån - Pink Floyd. Men det personliga tilltalet och den gråtmilda känslan får mig att tänka på  Watts första, 31 år gamla, album. Jag är övertygad om att Hendra kommer att leva länge i mig precis som North marine drive har gjort.
Läs mer om North marine drive här:
http://folkochfa.blogspot.se/2010/03/ben-watt-north-marine-drive.html

Albumet Hendra finns på Spotify